one tooth, two teeth

Har nyss blivit av med de två sista visdomständerna och när jag ser på mig själv i spegeln kan jag inget annat än konstatera att jag ser rätt söt ut: det är, om man tycker hamstrar med kinderna fulla med mat ser söta ut. Är lite uppsvälld med andra ord.

Jag miste mina mjölktänder tidigare än mina klasskompisar. Hade "the real stuff" redan när jag var åtta år. Detta berodde troligen på att jag var en bortskämd liten godis-älskande varelse tidigare (som dessutom hade godisdag varje dag och aldrig godisstrejkade) så det blev några hål varför mjölktänderna togs bort. Nu är jag först att "mista" mina visdomständer.

Den som ännu inte har fått äran att ta bort sina visdomständer kan jag berätta att har något intressant framför sig. Du kommer in får ett magiskt rött piller och får sätta på dig en grisrosa klänning. Sen blir du täckt från topp till tå med undantag av ett andningshål mitt framför nyllet. Sen börjar di spruta en massa skoj i käften, blev en sex sprutor. Sen blev jag hög och kände ingenting. Blev nog omnipotent. Sen blev jag döv av allt borrande.

När du har legat där i 45 minuter får du gå till ett annat rum och vila och hålla is mot din käft (så att du inte ska se lika hamster ut som jag). Sen får du ett recept (tror det var blåbärspaj). Sen tar dom den vackra klänningen av dig och du får betala för att du blivit av med två tänder.

Summa summarum:

+ du får vila

+ du får ha på fin klänning

+ du kommer aldrig ha tandvärk i de tänder du tar bort

+ folk tycker synd om dig en dag

+ du får se på film och inte göra något

- det kostar

- det tar lite pipi (men har du tatuerat dig är det inget jämfört med det, så testa det först)

- du kan inte prata normalt på en dag

- eftervärken aj aj aj -> feber och antibiotika

- du får inte anstränga dig på några dar eller äta något som kan fastna i tänderna.

socialpsykologi och satc-filosofi

Socialpsykologin snurrar i mitt huvud. Kan inte tänka på annat. Jag har väldigt svårt att inte få existentiell ångest efter att ha funderat över det vi pratat om på lektionerna. Livets osäkerhet och ångesten inför våra val och inför döden som nutidsmänskan försöker borttränga. Skulle jag inte vara troende skulle jag nog sitta med en spritflaska i handen nu för att lindra min ångest. Men bara för en kväll. Sen skulle jag ta tag i livet igen och bli en filosof. Och dricka vin istället.

Det finns många filosofer som blivit deprimerade. Vi behöver inte bli mer deprimerade. Därför ska jag glädja er med lite positivare filosofers tankar, så vi skiter i Sartre idag. Dessa tankar är tagna från den ultimata vetenskapliga tv-serien ”Sex and the City”. Så skit i spritflaskan, gör det roligare och ta en cosmopolitan istället. Själv ligger jag hela helgen i värk av visdomstandsoperation och ser på SATC.
Å det är nästan lika bra.

Eventually all the pieces fall into place....until then, laugh at the
confusion, live for the moment, and know that everything happens for a
reason.

I'm going to tell you something, there's two types of guys out there,
the ones that hold your hand and the ones that fuck you.

Somewhere out there is another little freak who will love us,
understand us, and kiss our three heads and make it all better

österbottnisk statistik- grundkurs.

När man är ut och festar med en grupp österbottningar i ett annat ställe än i själva österbotten får man en ypperlig chans att se vad som är utmärkande för den österbottniska varelsen i fullt skick. Må väl säga att vj (jag och min forskningsassistent) inte var 99% nyktra när vi fullgjorde denna forskning, men det var endast så att vi kunde bekläda oss in i gruppen utan att dra till oss för mycket uppmärksamhet, vilket kunde ha påverkat hur försökspersonerna reagerat (t.ex. nykter person -> skärper sig)

För det första ska vi undersöka den österbottniska dansstilen.
1. österbottningen har ingen skillnad alls VAD han/hon dansar till. Att musiken hoppar från "pokerface" (gaga) till "eloise" (arvingarna) gör ingenting.
2. österbottningar har ingen skillnad VEM hon dansar till. Så länge personen kan stå medan hon dansar...Nej, vänta det behöver hon/han inte kunna.
3. Att 90% av dansarna tillhör gruppen den österbottniska kvinnan medan 90% av de österbottniska männen står ute och röker skapar en intressant spänning. De 10% av männen som vågat sig ut på dansgolvet får mkt uppmärksamhet av kvinnan, konkurransen är hård mellan kvinnorna, varför oskyldiga kan få sig en armbåge i magen.
4. österbottningar vill att dansgolvet ska se ut som melody pga. av hemlängtan till österbotten (överfullt, svettigt, äckligt golv)

Sen ska vi undersöka den österbottniska dryckeskulturen.
1. österbottningar går aldrig ut och festar nyktra. Inte ens när plikterna kallar dagen därpå.
2. österbottningar tycker om starka drinkar. Varför hälften alkohol (bränkko), hälften något annat som tar bort starka smaken är en vanlig drink bland de unga.
3. österbottningar har vissa svårigheter att beställa rätt drinkar vilket antingen beror på sluddrande ("...en...kåshmåshpulitaan") eller på den österbottniska stilen att säga "giss va jag vill ha" tills killen i baren inte orkar gissa, ger en öl, en kossusnaps och en sur min.

Den österbottniska raggningstekniken.
1. raggar aldrig nykter.
2. raggar alltid full.
3. raggar först när kvinnan riktigt full.
4. raggar på dansgolv.
5. raggar aldrig genom att prata, raggar genom att hoppa bakifrån på oskyldig kvinna utan ögonkontakt före, så kanske det finns en chans att hon låter sig raggas upp.
6. raggar med dig en tjej och skit sedan fullständigt i henne för att leka "hard to get".
7. raggar i stil med hångla upp full tjej på dansgolv, låt henne dra av din tröja på dansgolv och raggar sedan hem med henne när alla andra redan suckat "get a room".
8. raggar seriöst först på morgontimmarna. i stil med "ska vi fa heim ti mett, jag har meir ti drick tär."

Så. Erkänner att denna studie inte endast är österbottnisk-typisk, men jag skulle inte våga generalisera den till andra populationer.

party-animal

Börjat inse att studierna har börjat "på riktigt" när studielivet har börjat "på riktigt". Med studier menar jag skola 10-18 och med studieliv menar jag att man går ut en tisdagkväll på eftersläpp, trots att man redan haft fullt upp hela helgen och "borde" vara duktig studerande och gå och sova klockan nio. Men det gjorde jag förra året så i år får jag väl byta stil helt enkelt.

Å ifall någon som är orolig över mina tendenser och hur jag sköter studierna och hälsan här emellan så kan jag intyga om att jag faktist läst läxorna, gått på varje föreläsning (med några undantag som inte haft något med studielivet att göra) och skött min hälsa. Det är bara roligt att vara social på kvällarna bland fullt folk.

Men det blir lugnare bullar i helg, har en trevlig visdomstandsoperation på torsdag. wei to go.

under.

I en kruka på vårt köksbord sker ett litet under. De flesta skulle kanske inte kalla det för under, men med den kunskap jag hittills har fått av livet så vill jag betrakta varje tecken av liv som ett under. Ett friskt nyfött barn, en maskros som väller upp genom en spricka i asfalten, en pigg studerande...

I krukan låg för en vecka sedan 6 frön, litet jord, litet vatten. När jag cyklade hem med krukan och dess innehåll i en storm hann oturligtvis balansen rubbas och hela krukinnehållet låg i en enda hög, fröna kunde omöjligen finnas en cm under jorden som de skulle när jag på nytt stoppade om jorden i krukan. Så jag tänkte att jaha, det där sket sig. Nu kommer det aldrig att gro något ur den jorden.

Men jag lät krukan med sitt hopkok av jord och vatten stå vid mitt bord, dels av lathet, dels för att vi hade grott fröna i syfte att det skulle syfta vår utveckling. Å vem vill slänga bort något utan att veta vad som kan utvecklas?

När jag kom hem till Åbo igår ser jag något växa i min kruka. Inte bara en utan TVÅ envisa solros-början! Glad som ett litet barn förundras jag av att trots mitt misstag, min frånvaro och mitt förlorade hopp så blev det något bra. Bättre än förväntat.

Ibland mister vi tilliten. Tilliten att något gott väntar en, att ett snedsteg ska göra det omöjligt för en att vara lycklig ens en liten stund. Sen så händer något gott, utan att man egentligen behöver ge det annat än lite näring, lite tid, lite omsorg. En chans till. Slutresultatet är lite av ett under.

målet: ett blommande underverk.

human.

What defines a human?
Communication should be the key
not the thing misleading
what emotions cannot see.

Insecurity growing
every unspoken word
which would make the biggest difference
if they only would be heard.

But words are not for sale
they need to be earned
For everything I wish
insecurity turned.

ibland lyckas man.

Igår var en klåp dag. Men den slutade bra.
Idag är också en klåp dag. Men den kan sluta bra.

Gårdagen började som redan berättat med att jag hällde grillkrydda i gröten i stället för kanel. Fick sätta myki kanel, sylt och mjölk på för att täcka smaken.

Sedan tappade jag under ett samtal min telefon i diskhon, varför det lät som om min samtalskompis var i ett akvarium under resten av samtalet.

Sedan brände jag mig när jag skulle ta ungsgrönsakerna från ugnen.

Tack vare min tidsoptimism fick jag springa till tåget för att hinna. Genomsvettig satte jag mig på ett tåg utan biljett. Men det ordnade sig.

Välsatt på tåget hällde jag mitt vatten över mig.

Idag började dagen med att jag hade sönder 6kvadratmeder glas. Jess.

Men det blir JAZZ ikväll och då får det skita sig bäst det vill för jazzen löser alla problem. :)

Konstateranden.

Man kan läsa hundra sidor kritik av samhället på 1,5 h bara man är motiverad av en klänning.

I år är jag (nästan) allt jag inte var för ett år sen. Och tvärtom. Inte konstigt att folk inte känner igen mig, även om de inte ser de inre, mer subtila förändringarna.

Varför göra middag när man kan äta glass och kex istället?

Är förälskad i min termosmugg. Den håller mig och mitt kaffe varmt åtta timmar. Synd att inte kaffet tar slut inom en halv timme.

Sprang i affärer i tre timmar igår, skolkade från italienska men spenderade inte en cent. Vet inte om det här gör mig till en bättre eller sämre mänska. Mindre kvinna i alla fall.

Jag trodde jag var en morgonmänska före idag då jag i morgonens gryning hällde grillkrydda istället för kanel i min gröt. Exotiskt. Eller bara skit.

Det går bra att leva utan TV om man bortser från förlusten att se på morgontv, idol och en asocial kompis som pratar oavbrutet när man behöver få höra ljud istället för tystnad.

Hur kommer det sig att man har tomt kylskåp under två veckor men sedan när man ska bort över helgen måste man äta en jätte massa så att det inte ska bli gammalt?

Lidl öppnar snart i grannhuset. Äntligen får jag en orsak att köpa billig tysk mat.

Vet inte vilket som är roligare: att springa förbi en person som sprungit ikapp en eller springa förbi en cyklist.

Det är jeppiz jazz feztival i helg. Därför är jag där. Bland annat bland andra.

Ibland orkar man inte skriva en lång sammanhängande text. Då skriver man konstateranden.

Det här är nog den flummigaste bloggen som finns. Är flummig. And I kinda like it.

not gonna waste my time feeling sad.

Livet är bra. Inte perfekt men bra. Insåg att jag mycket helre är en glad liten tjej än en deppig typ. En tillfällig rubbning av balansen fick mig att bli deppig, eftersom vissa saker skall bearbetas och bearbetning kräver energi och energibristen gör en deppig. Är jag deppig så är det helt enkelt inte jag, Heidi är en livsglad person. Det är en av de personlighetsdrag hos mig som jag känner mig mest tacksam för, att jag inte behöver jobba för att vara på gott humör, det kommer automatiskt.

Det sagt ändrar jag min inställning till hösten också. Hösten må vara mörk, jobbig och regnig. Men jag ska hållas glad, hoppfull och drömsk. Precis som jag är. Egentligen.

Tio saker att glädjas för i höst:
universitetskurser av magnifico klass. Aldrig förr har studierna varit så givande.
Kaffe och testunder med hembakt. Croissanter, kanelbullar och cheesecake. Jag bjuder.
Musikens höst. Börjar med Jeppis Jazz Festival 23.9. Yes!
Filmens höst. Börjar med ”Eat Pray Love”!
Vänskapens höst. Sällan har så många av mina vänner bott inom en kilometers radie.
Drömmarnas höst. Eller drömtydningens.
Träningens höst. Karate, dans, springa. Nästa sommar ska jag minska min halvmarathontid med 15 minuter. Minst.
Shoppingens höst. Studiestödet har aldrig försvunnit ur kontot så snabbt.
Sitzandets höst. Sångsits plättsitz julfestsitz. Å många många fler.
Mysandets höst. Mysbyxor, mysfilt och en bok. What more can a girl need??

blir lite lessen...

...på vädret som är så otroligt höstigt. Det är regn det är blåst det är grått det är sorgligt. Förstå mig inte fel, jag tycker om hösten som idé: vackra färggranna löv, myskvällar under filten med en bra bok, livets minskade intensitet, skolstarter och annat trevligt. Men det här regnet, jag orkar bara inte längre. Igår var vädret soligt och jag kunde ta långa promenader, dofta på solrosor och äta glass. Det var så mycket roligare och jag var så mycket gladare!

Men nu är det höst och likt andra saker som skiter sig är det bara att acceptera och försöka göra det bästa av det. Kanske finner jag en glädje i ett par nya regnstövlar. Kanske lövens färg får färga min balkong. Kanske finns det ljusglimtar i denna höst också. Om inte annat får jag orsak att skriva dikter om höstens sorglighet. Och tycka synd om mig själv, men bara lite.

Å åbo är alltid lika vackert, årstid som årstid. Vinter som vår som sommar som höst.

Kan någon berätta för mig när hösten vänder till vår? När det tunga blir mindre tungt och det blir lättare att andas?

tillsammans är man mindre ensam.

Det är måndag och min "vän-som-jag -delar-lägenhet-med" har lämnat eriksgatan för en vecka i stockholm bland transvestiter och andra svenskar. Varför jag säger transvestiter och andra svenskar är för att en annan vän som i helgen besökt stockholm besvarade frågan "vad tycker du om svenskar?" med att den första svensken hon mötte var en lång och smal, långhårig sminkad blondin med Gucci väska och...skägg.

Så det om svenskar och transvestiter.

Aldrig hade jag trott att de skulle vara så roligt att dela lägenhet. Jag tycker om att höra när någon tasslar och har oljud under min sovmorgon, även om det hindrar mig från djupsömn. Tycker om att när min mjölk är slut kan jag alltid fråga snällt om jag får ta en halvdeci av hennes till min gröt. Tycker om att jag inte behöver anstränga mig för att vara social och att jag bara kan knacka på hos tjejen i rummet bredvid när en oerhört för stunden intelligent tanke behöver delas med någon som snabbt kan säga sin åsikt om denna egentligen oerhört korkade tanke. Eller som man kan skratta med i trappuppgången när man gjort bort sig totalt inför sina grannar. Det är bra med samboende.

Nu när jag är ensam hela veckan (eller framtill torsdag) blir jag lite till mig. Det är så tyst i lägenheten. Lägger på en skiva och lallar. Egentligen är det inte helt fel att vara ensam tidvis, så länge man vet att man inte kommer vara det alltid. När man vet att personen kommer tillbaka när det är tid för det. Så länge man vill tillbaka.

välkommen till eriksgatan. vi är inte riktigt normala men vi har kul.

krogkultur.

Dejtingkultur. Krogkultur. ”Sup-och-knull”-kultur. Kärt barn har många namn. Romantikern vill tro att när man entrat en bar, dit man först köat i 30 minuter i ösregn (varför ens frisyr är åt fanders), betalat ett skyhögt inträde (plus service-avgift för att nån ska hänga upp en dyblöt jacka) för att skaka rumpan på ett mörkt dansgolv ska man finna något som är början till kärlek. Romantikern har därför köpt sig en fin klänning (alternativt rutig skjorta), druckit sig lagom social och fnittrig, köpt en drink vid baren för att testa sina flörtkunskaper och dansar seduktivt i takt med första bästa som tittar åt hennes håll. Å det är här varningsblinkers bör komma på. Får du i misstag ögonkontakt med romantikern är du fast för hela kvällen, personen kommer inte låta dig glida ur hennes/hans näve.

Zynikern sitter vid baren och sveper i sig en tredje whiskey. Han har redan insett att man varken kan finna kärlek eller (med takt med hans visdom och åldrande) ens ett ligg för natten. Åtminstone är han ju full och musiken skriker så hårt att man inte kan tänka. Men han kan skrika och han kan titta på dig som om du vore en bit kött han aldrig kan få äta.

Krogkladdaren försöker på varannan tjej (under 30, färgstarkt sminkad, full, seduktivt dansande, villig) som tillåter att han får komma och titta/kladda sina händer på henne medan hans favoritlåt (”shake that ass”/”sex on the beach”). Egentligen är krogkladdaren inte en dålig mänska, han har bara fått ”one too many” som först tjänade för att bota hans blygsel och för att göra honom kreativ i hans raggande varpå han istället för att börja en normal konversation på ett normalt sätt (Hej?) måste använda sig av repliker som ”säg att du vill bli mamma till mina barn” eller ”jag vet allt om dig, jag vet att du vill dansa med mig” eller som de som riktigt tror sig ha det ”jag kan göra dig lycklig, ska vi börja nu?”. Bekräftelsebehov, uppmärksamhetssökande och ett ligg för kvällen motiverar honom.

Sen finns det dom där resterande typerna. De som egentligen bara är på krogen för att ”ha kul” men som inser att för att ha kul i en krog måste man
a. hålla andan när man använder deras toaletter efter kl. 00.
b. dansa lagom långt borta från krogkladdare och inte ha ögonkontakt med romantiker.
c. skaka rumpan försiktigt vilket till slut blir bara det långt ifrån originella vänsterfot högerfot (alternativt röra på kroppen som en gorilla så att alla inom en radie på 3m sprättar i väg, rekommenderas för endast personer med god fysik och som tål bli utkastade).
d. köpa en drink och hålla sig för sig själv, alternativ mingla med personer som inte heller ser ut att vara ut efter något (men obs! De kan vara förklädda!)
e. hålla sig långt borta från zyniker, de är riktiga stämningsförstörare med sina kommentarer om hur förjäkligt allt kan vara.
f. vara väldigt noggrann vem man ger råd på var närmsta hamburgerbar finns. Tydligen är det insuerat att personen som frågar får förfölja en hem om man svarat eftersom man verkar ”snäll”...
g. inse att du kan ha kul trots allt och du just bara har erfarit krogkulturen i Finland men att det inte heller är något fel på att gå (ensam) hem kl. 2.

Så... vad hände åt gammal hederlig lavadans och får jag lov?

livsvisdom?

Idag ska jag dela med mig lite livsvisdom (?) eller tankar jag har haft på vägen. Hittade dem i min gamla telefon och har själv samlat dessa tankar som ett enda långt meddelande i ett par år. Brukar försöka följa dem, de är inte så självklara som de kanske verkar vid första anblicken.

1. var öppen och glad.

2.våga.

3. håll o ta kontakt.

4. njut av din tid i nuet.

5. gör inte saker som inte ger dig något annat än olycka.

6. våga älska.

7. tålamod min vän.

8. res bort.

9. ta inget skit

10. låt mänskor som sårat dig veta hur de fått dig att känna samtidigt som du ber om förlåtelse om du sårat någon.

11. överraska.

12. lita på dina gåvor och talanger.

13 fyll ditt liv med sånt du älskar.

14. låt varje dag vara en gåva i ditt liv.

15. satsa på det du gillar.

16. låt saker du vill ha/göra kosta.

17. möt nya människor.

18. fastna inte i bekvämlighetszonen.

19. gör något oväntat.

20. tro och tänk gott om andra.

den postmoderna individen talar ut.

Det är helg och det känns overkligt. Denna vecka har inte varit en peace of cake. Men nu närmar det sig sitt slut och jag kan pusta ut (oj, sidu, he rimma ju).

En vecka av utveckling och avveckling. Har fått börja om, kanske inte från noll men i alla fall på nytt börja lägga om sin vardag, planering, liv.

Har haft de mest givande, ansträngande och underhållande lektionerna i (social)psykologi. Nämner inte föreläsarens namn men personen (eller vidundret) har på två ynka lektioner fått mig att

a. ifrågasätta kulturen, samhället och individen (inte mänskan)

b. ifrågasätta kvinnan och mannen

c. ifrågasätta mig själv och mitt intellekt

d. ifrågasätta min individ och praktiskt taget allt jag någonsin tagit för givet.

Jag har skrattat, suckat och pustat och låtit min kämppis och alla andra som varit i min närhet få veta av vad jag hört och vilka tankar det givit mig. För första gången känner jag mig som en flummig universitetsstuderande som funderar på saker mycket mycket större än livet och jag njuter av det till hundra procent! Trots allt är jag ju en exproprierad, determinerad, flexibel och hedonistisk postmodern individ...

Vem har sagt att allt ska vara lätt? Men vilja finns.

våra fina amerikanska panncakes.

"jag är psykolog, jag har inga problem"

Psykolog (och logoped) gulis-sitzen var av sin egen klass. Riktigt bra. Vi var vid borden, på borden, under borden och mellan borden före vi kom tillbaks till borden. Som en sitz ska vara. Good shit. Hade faktist roligt utan att behöva anstränga mig ( x- antal snapsar är dock en liten ansträngning som säkert hade med saken att göra). Men det roliga tar slut som allt annat och så vaknar man på morgonen och mår...relativt bra. Jag hör inte till gruppen som har morkkis pga något jag gjort eller sagt. *Pik pik*

”Jag har inga problem, jag är psykolog” är ett uttryck från en film, "Tomten är far till alla barnen" och beskriver kanske hur vissa ibland vill se på psykologer. Starka, med svar på livets upp och nedgångar. Jag är inte någon psykolog ännu, mina 66 studiepoäng vittnar om att det ännu finns en lååååååång väg till målet. Men visst är det frustrerande ändå när man läser ett ämne där man känner att man skulle borda få svar på varför mänskor reagerar som de gör och vad som kan ”lösa” problemen, men inte får några (givande) svar. Det handlar ju trots allt om den kontroversiella mänskan och hennes ännu mer kontroversiella känslor.

Däremot har jag under de senaste dagarna fått erfara flera olika terapiformer:
-samtalsterapi (kognitiv/lösningsinriktad/psykoanalytisk)
-andlig terapi
-chokladterapi
-etanolterapi (sprit)
-glass och snyftfilm-terapi
-musikterapi
-kinestetisk terapi (sport)
-facebook-terapi

Vet inte vilken av metoderna som är bäst, men rekommenderar chokladterapin åt alla kvinnor (har hört att choklad innehåller ämnen som ger samma endorfiner som viss samvaro t.ex.) och jag kan idag titulera mig som vid liv (av att dömma så dunkar mitt huvud så hårt och det gör ont så jag måste vara vid liv) och levande.

Ibland får man dock skita i alla terapiformer och bara andas in andas ut och låta hjärtat sköta sitt.

red balloons.

Har levt de senaste dagarna som i en dimma. Som en zombie. Jag följer med men är inte med. Det har varit tungt, känner mig sårad.


Man får perspektiv på saker och livet när man är i situationer man inte kan göra något åt, kan bara hoppas. Å är oerhört tacksam för att det finns mänskor kring mig som kramar om, stöttar och lyssnar på mig utan att jag behöver be om det när det är som jobbigast, när inte tårarna tar slut. Riktiga vänner. En dag i taget säger ni.


Försöker ta tag i livet igen. Pratar om jag blir frågad, ler till när andra ler. Gör vad man ska göra, utan energi och engagemang men jag gör det.
Tid.


Jag förstår inte varför men jag förstår känslan. Och jag hatar detta varför.


Idag har vi sits och jag ska försöka ha roligt.

ord.

vissa dagar är så perfekta att man inte med ord kan beskriva. blir inte många ord idag. därför.

who the h*ll are u??

Har under de senaste dagarna fått höra samma utropande om och om igen: ”Jag tänkte int känna igen dig!” eller ”Jag kände knappt igen dig.” Hör man det en gång antar man bara att någon tittat för hastigt den första gången, händer det flera gånger per dag med olika personer blir man tveksam. Har jag verkligen förändrats och i så fall, hur?
Det är lätt att skylla på att ens en ton mörkare hårfärg gjort tricket, men det känns för enkelt. När man bytt hårfärg varannan månad i tio års tid men först nu plötsligt får höra om en förändring känns det inte trovärdigt. Jag börjar kritiskt granska mig själv. Vad är det som varit utmärkande hos mig som plötsligt saknas, eller har något nytt utmärkande blivit jag? Om det är mitt väsen eller mitt utseende som förändrats, kan jag själv inte sätta fingret på det i alla fall idag.

Hur vet man när man förändrats? Har processen börjat år sen och bara nått sin kulmen i denna tid? Säkert är att man kan förändras, det vill jag tro. Vill man hjälpa mänskor att hjälpa sig själva är man väl så illa tvungen att tro på en förändring, även om jag flertalet gånger poängterat åt en vän när hon inte annars inser att det inte går att förändra män, men däremot tror jag att män kan förändra sig själv i vissa livsskeden eller som resultat av livsförändringar. I takt med livsförändringar har även jag känt av en förändring i mig i tid med att jag blivit säkrare på vem jag är, var min plats är i världen och vad jag vill göra med mitt liv. Kanske är det den förändringen någon ser i mig. Jag vet inte. Nästa gång någon säger ”Jag kände inte igen dig” ska jag istället för att le svara: ”Varför inte?”

afternoon-tea, tandläkarskräck och italienska influenser.

Trodde det skulle bli en hemsk dag när jag steg upp. Min nedre rygg var sjuk, jag skulle fixa ett hål vid tandläkaren vars andra namn är tortyr och lik andra så uppkommer en medfödd måndagsångest hos mig oberoende min verkliga jobb- och stressnivå. Att jag fick springa till tandläkaren tack vare min tidsoptimist och facebookberoende borde ha utgjort grunden för en dålig dag. När jag efter en timmes dreglande och med förlamat ansikte steg ut från hälsovårdscentralen kunde jag ändå bara le. Mina tänder var hela. Solen sken. Vad var det egentligen i bedövningen som fått mig så glad (hög?)?

Att jag under en halva dagen fick gå utan känsel och kontroll över ansiktsmuskulaturen var inte roligt, jag kände mig som en uppstoppad bäver. När kompisen över telefon undrade om jag hade druckit natten innan fick jag förklara att mitt sluddrande tal inte berodde på för många shottar utan för många bedövningsnålar.

Den enda down-perioden under dagen hade jag när jag insåg att jag inte fick tugga min lunch. Att jag skulle behöva haklapp för att äta yoghurt hade jag inte heller räknat med. Lyckligtvis har jag och min bostadsdelande vän har bakat italienska biscotti (typ torkade kex, men goda), nyttiga lingonsemlor och rågbröd som vi sen lyxade till en english afternoon-tea stund efter min italienska, när den hemska bedövningen släppt. Benissimo säger jag om den här dagen.

Molto benissimo primavista mascarpone mozzarella pasta pizza tutti a casa bona berlusconi.

soffor o saknad.

Söndagar är till för att ligga i soffa, läsa ovetenskapliga artiklar ( ”12 SAKER DU INTE VISSTE OM TRUE BLOOD-HUNKARNA visar mitt uppslag ifall nån är intresserad) och dricka något gott. Precis vad jag behövt efter denna vecka. Söndagar är rätt bra dagar, speciellt eftersom måndagar inte längre betyder arbete. Smaka på den, gamla arbetskamrater.

Tillbaka till soffan. I takt med mini-renoveringen av eriksgatan 2 B 25 fick vår kära soffa ett lyft. Soffan, som tidigare varit mer ett föremål för mina suckan över att något kan vara så fult har nu blivit min bästa vän. Fin är den dessutom, passar perfekt min kroppsform och en tröstande famn när andra famnar saknas. Det som är roligt med det hela är att jag nu ser framemot mina soff-stunder. Hur kan ett föremål som tidigare inte betydde något för mig plötsligt bli så kärt? Ett fenomen i sig själv.


Å andra sidan har jag också lagt märke till att avsaknaden på saker jag tagit för givet känns tufft. De ting jag alltid räknade med, och därför inte gav större betydelse åt så länge jag hade dem nära, känns så oerhört viktiga när de saknas. Ett tomrum skapas. Fyller det med annat, men det känns inte lika.


Idag fick jag tillbaks något jag inte sett ljuset av på ett år. En glad överraskning, men samtidigt krävande. Jag kan inte längre förvänta mig det, bara se hur länge det hålls nära. Som med mycket annat i livet så finns det där en stund, men väldigt få saker är eviga. Man ska ta vara på stunden och värna om det man har som ger livet mening, för det som finns hos dig idag kan likväl vara borta imorgon. (KLISCHEEEEE)

nära.

"Heidi?? hallåå, Heidi!??"
..."Va?"

Icke-närvarande trots fysisk närvaro. Ett av mina svagheter, erkänner jag. Tankarna flyger iväg och jag är på något helt annat ställe än i situationen jag i verkligheten befinner mig. Detta måste kännas så otroligt frustrerande för personen som pratar med mig. Jag vet själv hur det är och känner mig lite bättre till mods om att jag inte är den enda med denna svaghet. Att jag blivit medvetande om min tendens till icke-närvaro har gjort mig mer känslig för hur jag kan vara närvarande. För det är närvaro allt handlar om, i relationer i alla fall.

Inga ord eller handlingar kan betyda så mycket som en persons totala närvaro en svår tid i ens liv. De tider man känt sig som ensammast har inte varit när personers fysiska närvaro saknats, nej, mänskor finns alltid kring åtminstone mig. Ensammast känner man sig när ingen är nära. Nära, inte genom att säga de rätta sakerna, skapa de vackraste förhoppningarna för framtiden eller hålla hårdast om min hand. Nära genom att lyssna, finnas till, i vått och torrt. Att se mig.

Å från en stund av icke-närvarande närvarar jag mig nu till en närmare närvaro till mina närmaste. Håll dig nära mig. Tack.

åbo vecka 1 år 2

Jag vaknar av att trafiken susar utanför. Var är jag (inte i livet utan rent konkret, läs tidigare blogginlägg)? Åbo, inser jag i nästa stund.

Det tar en varm och välbehövd dusch innan jag kommer igång. Gårkvällens sökande efter feng och shui i en lägenhet som saknade förutom fungerande hiss både belysning, möblemang och ordning var inte det lättaste. Men vi skola icke misströsta oss: det är mycket bättre idag.

En kopp svart parisienne och fem äpplen fick bli mitt morgonmål. Idag skulle utföras storverk. En gigantisk tavla transporterades genom stad, tillsammans med mina 15 par skor, massverket kläder, prylar och en svart persienn (nej, jag menar inte en svart persian, utan en spjälgardin). Varför folk glodde på oss bestämde vi oss för att berodde på att vi var extra snygga idag, inte för att vi slog till dem med vår masstransport.

Dessutom skulle ett hem bli till idag. Ikea fick bli vår räddning på möblemang-fronten. Vår chaufför som inte tidigare kört till Ikea men som med två glada medpassagerares uppmuntran ( destovärre inte hjälp) kom dit efter bara två felsvängar trots GPS och således en stycken sight-seeing i Raisios ghetton. Hönsen inom oss kom till liv vid ingången: "chokladplatta för 40 cent, voi hyvä jumala!!!" Bör dessutom tillägga att vi var ytterst glada att några av det manliga könet inte var med oss, de skulle inte ha klarat oss en minut.

Det är kväll och jag och min underbara ( som har haft otrolig tålamod med mitt "njäää, inte riktit" när vi gått genom Åbos alla butiker) bostadskamrat har skapat ett mästerverk av ett kaos. SÅ känns det just nu. Lovely. Jag känner mig hemma.

Enjoy pictures, men obs! det är inte riktigt klart ännu (dekorationer, tavlor och annat livsviktigt saknas ännu. och du saknas.)