lyssna på kroppen.

Ost- och vinkvällen igår var lyckad. Lite väl lyckad, av att döma av känslan i kroppen denna torsdagsmorgon. Men om jag inte tagit ett synnerligen klokt beslut i detta tillstånd, dvs. beslutet att inte stanna längre än 2,5 h (patetiskt kort tid, jag vet) skulle jag nog inte ha cyklat hem utan rullat. 2 liter söt sangria och mänskor som bjuder på vin i syfte att supa en under bordet bådar sällan gott. Huvudet funkar inte riktigt bra då. Som tur har jag märkt att när man lär sig att lyssna på kroppen (magkramper etc.), så gör man själen/huvudet en tjänst som den kommer att tacka kroppen för nästa dag. Så tack, kroppen!

Igår fick jag veta att kandin ska vara inlämnad 23:e december. 23:e DECEMBER! Tala om julefrid. Pffth. Jag trodde det var liksom på våren den skulle in! Ojojoj. Inte har man tid att ha krabbis och vila sig en torsdagmorgon då, nej, nu ska här jobbas effektivt. Så nu är min plan att skriva någon sida om min familj. Sedan läsa om kriser någon timma. Sedan söka artiklar. Sedan ska jag delta i en uttryckande konstsession för att fortsätta till gymmet och avsluta kvällen med sångsits.

...Ja, nog är ju en studerandes vardag rätt chill i alla fall.

trots allt.

Det är onsdag och jag har latat mig hela dagen. Men jag är rätt nöjd och jag har inte dåligt samvete. Det hjälper att lätta på hjärtat hos visa, hjärtliga DANS-kvinnor.

Helt lat har jag dock inte varit. Jag har ju trots allt varit på body-vive denna morgon. Det var najs, jag gillar verkligen mitt mys-gym. Å välmåendet efter passet spred sig i hela kroppen. Vill på nytt, men måste hålla mig till imorgon. Efter att möjliga efterdyningar från kvällens ost- och vinkväll med psykologer lagt sig.

Idag börjar jeppisjazzen i jeppis. Jag hade tänkt komma hem till denna helg, skulle ha velat ta del av stämningen o jazzen. Å så har ja ju lite dryft. Men jag ska klara mig i en månad till, genom att träna, äta ost, dricka vin, njuta av studier, studieliv och underbara mänskor.

Nog har vi de bra, trots allt! :)

motvikt.

Det tar tid före man hittar sin plats när man byter miljö. Jag märker det redan, nu efter sommaren i österbotten. Har bott i Åbo nu i en månad ++ och mitt största dilemma har varit vad och hur jag skall använda min tid. Ska man skriva kand så vill man se till att man har tillräckligt med tid för det, men för att motiveras till det behövs tillräckligt med motvikter.

Även om jag tycker att jag är aktiv på fler håll än tidigare år, kände jag behovet av den där speciella "det här är min grej"-grejen. Tidigare var löpning det, men för tillfället vill jag sätta det på hyllan. Istället blev jag stammis hos Nautilus och kan använda oändligt deras tjänster. Nautilus är alltså ett gym i Åbo, situerad ca 200m från mitt och erbjuder allt som ett gym kan erbjuda. Även om gymmet var i dyrare laget, tror jag det är värd priset om jag trivs där. Mitt första intryck var väldigt positivt, belysningen var perfekt och personalen verkade proffsig. Att få sätta sig i en av gymmets massagestolar efter en föreläsning och läsa tidningar samtidigt smuttande på en kopp kaffe innan man inleder träningen säger jag bara ja, tack, till! :)

när träden avlövas.

Har gått i par- och familjeterapi idag. Nej. Alltså jag har gått på den föreläsningen. Vår föreläsare är ett positivt flumm-moln och kursens uppgift går att gå igenom våra sätt att välja partner; varför vi förälskar oss i vissa, hur parförhållandet sedan fortsätter osv... Just sånt som (speciellt) vi kvinnor tycker om att analysera.

Vi går också genom vårt "släktträd" och ska helt konkret skapa vårt eget med papper och färgpennor. Inte på det där lågstadiesättet med namn och årtal, utan på ett mer psykologiskt sätt. Vem var otrogen, vem hade/har en invecklad, störd relation till vem, vem gjorde vad, vem har aldrig gift sig, vem fick missfall, vem... ja, ni förstår. Dessutom ska vi skriva vår familjehistoria, hur det hela fick sin början när mamma träffade pappa osv. Jag älskar sånthär! Att få gräva i djupet, på ömma ställen. Sånt ger insikter.. Jag ska spara mitt träd och rama in det. Eller kanske inte. Vissa är känsliga för sånahär analyser, vissa saker är tabubelagda ännu årtionden efter.

En liten grej kan bära effekt en lång tid framåt. Ju mer vi försöker tränga bort det, desto mer vill det ut. Det kan komma i attityder och känslor man aldrig tror sig kunna förändra, i kroppsliga symtom, i onödigt häftiga reaktioner.

Nu, tillbaks till något mycket mer konkret och lätthanterbart: mitt nybakta lingonbröd (världens bästa) som snart ska provsmakas av mig och Viktor, om han vågar, vill säga :)

höstroligt.

Stand-uppen i går var sensationell. André Wickström, Isak Jansson och Ari Eldjárn var mina tre favoriter. Stan Sanila, programledaren, var sjukt rolig också. Tror jag har skrattat för en månad framåt. Mera sånt! :)

Hösten har verkligen kommit till Åbo. Man vet att det är höst när ballerinaskorna byts ut mot kängor. Som tur är höstmodet välkomnande varmt både till textil och färg. Dessutom har omtänksamma Viktor laddat ner "in treatment"-serien, så höstkvällarna är räddade. Att de också ska öppna en ny te-shop hundra meter från vår lilla lägenhet är perfekt, även om vårt te-förråd är fullt i detta skede.

Igår var jag promenerandes/springandes till Raisio och tillbaka. Det tog 2,5h. Det är bara 15km dit och tillbaka, så det var definitivt ingen huipputid. Men jag fick fritt ordna mina tankar, filosofiera, andas frisk luft och se hur fint det blivit i naturen (efter bilvägen) när hösten kommit hit.
Vad jag kom fram till då var bl.a. hur jag ska organisera min vardag, så jag får minskad ångest inför alla kandi- och studierelaterade grejer. T.ex. har jag svårt med att man inte längre som i sommar får röra på sig hela tiden. Att sitta på ett och samma ställe, även om jag inte har ADHD, är inte lätt. Som tur kom jag på en lösning till det också!

Livet är en berg-o-dalbana. Som tur hålls vi på om vi sitter fastspända. Vi måste bara se upp för att stiga upp och skrika "Hallelluja" när vi närmar oss en tunnel.

me-time.

Sitter som bäst ensam i vår lilla lya och har en honungsansiktmask över hela feijan. Min kämppis, i gemenskap av mången andra studielivsaktiva studerande i Åbo är och dansar i "Apan", efter en kväll i gulnäbbsakademin. Min asocialitet efter gulnäbbsakademin har dock goda skäl.

Sedan jag kom hem från Slovenien, 10 dagar sedan, har jag mer eller mindre rajtat runt på möten samt varit med och ordnat den ena efter den andra grej. Min sociala dos börjar ha nått en kritisk gräns och jag behöver me-time. För att inte tala om att jag inte har något behov av att dricka alkohol eller ork att umgås med fulla mänskor. Jag är helre en asocial typ under en kväll än en party-pooper som förstör feelisen för de som vill dricka OCH ha roligt. Inget fel med det alltså, om man har feelis.

En liten kommentar här angående drickande. På gulisakademin fanns ett bord med syfte att visa att man kan festa UTAN att DRICKA alkohol. De erbjöd alkoholfria drinkar, vilket ju är en fin idé. Brukar själv köra på alkoholfria milkshakes. MEN: Min fråga lyder bara :"Varför serverade de en så otroligt äcklig drink som smakade tabasko och kethup och inget annat?"
Hmm, nå, som tur var ju de andra drinkarna goda.

I sällskap av te, spa-grejer och tv-serier fortsätter jag nu min kväll allena och nöjd :) Efter denna kväll har jag me-timen överstökad och vill igen se mänskor, med start från en liten inflyttningsfest imorgon. Life is good, really good :)

hjälp.

Det var en av de där samtalen där vad jag än sa var fel. Att fortsätta samtalet var lika fel som att avsluta det, att ge ett vänligt "ring på nytt" var lika fel som ett hårt "det är ingen idé att du ringer, jag kan ändå inte hjälpa dig i den frågan". I brist på att veta vad som är rätt eller fel hamnar man ta den snällare vägen, det är så man blivit lärd. Även om risken är att man gör en björntjänst, för att inte tala om att ta upp andras (för att inte tala om egen) tid och energi.

Snällhet är en sak. Sen är det frågan om det är värt att vara snäll bara för att man ska komma lättare undan, för att slippa konfrontera. Är det ens att vara snäll? På senaste tiden har snällhet ibland känts mer frustrerande än annat. Snälla mänska säg hur du vill ha det och jag ska se om jag kan hjälpa dig! Kan jag inte måste du acceptera min ärlighet, lika som jag accepterar din.

En mänska som erbjuder hjälp måste vara beredd att ge den, men enligt de "ramar" man kommit överens om. Ibland betyder det att man måste förbise det den hjälpbehövande vill ha och ge istället den del den hjälpbehövande behöver av det man har möjlighet ge. För en person kan inte fylla alla ens behov och det är på var och ens ansvar att säga "ja" endast om det smakar ja.

mångsidighet.

Vårt kylskåp har aldrig varit såhär fullt. Inte vår frys heller. Eller vår förvaring för torra ingredienser. Vi lagrar mat för vintern, för hungern, för sämre tider. Eller helt enkelt för en tråkig kväll. Vårt mål: att bara behöva köpa en basingredient för att från scratch kunna tillreda en tre-rätters middag, eller liknande. Om jag någonsin använder sojabönor och 2kg kål är en annan fråga, åtminstone är lagringstiden lång

Vår lägenhet har dessutom fått ett lyft av gardinbyte, ny väggbonad, vända/flytta saker, en ny krukväxt (bonsaiträdet Börje, till allas kännedom). Torrfoderlagret har dessutom fått ett lyft av komplett serie kaffe- och tesorter: svart, grönt, rött, vitt, cappuccino, juhla mocca, slovenskt, indiskt etc. Sällan har mångsidighet och studier gått såhär väl ihop.

Det är inte alltid lätt med mångsidighet, det kan bli en ångestkälla. Tänk om jag inte väljer rätt? Om man bara har ett alternativ kan det aldrig bli fel. Även om vi vet vad vi tror vi vill ha så kan det ändå ha en bitter eftersmak, något som inte stämmer. Man kan inte låta bli att välja bara för att mångsidigheten ger möjlighet till misslyckanden, då går de positiva möjligheterna, kreativiteten, förbi.

Ikväll ska jag bjuda väninnorna på spenat-linssoppa och brasilianska ostbollar med risk för att misslyckas. Det är liksom det som gör det spännande.

höstsaknad.

Just nu har jag en liten liten österbottensaknad. Den kom helt plötsligt och jag är inte riktigt säker var jag ska placera den eller vad jag ska göra med den. Det är helt enkelt något med de senaste höstar som smakar österbottnisk nostalgi. Kanske för att man alltid ska bli van med ett liv "hemifrån" just på hösten, från att ha varit 4 månader i trygga gamla vänners och familjs sällskap.

Jag minns mitt första år i Åbo. I min dagbok skrev jag något sånthär: "Jag önskar jag kunde säga att jag trivs här, att jag känner att jag har en meningsfull vardag, att jag inte saknar hem, att jag känner mig hemma här...men jag kan inte." Jag minns de morgnar då jag inte ville stiga upp för att det inte var någon/något bekant i närheten. Jag minns att jag skämdes för att jag inte ville stanna i åbo längre än tre veckor, för att jag helt enkelt inte klarade av det. Jag minns att jag funderade på allvar i att skita i min dröm om att bli psykolog och istället bli bagare i jeppis, bara för att saknaden och isolationen fick mig att må dåligt.

Idag är saknaden jag känner bara en bråkdel av vad den var för två år sedan. Idag mår jag bra och trivs på riktigt i åbo. Idag skulle jag inte vilja bo i österbotten, inte just nu iallafall. Men jag drömmer ibland om höstvindarna som omsluter en när man går efter gatorna i jakobstad och om vissa vänners kramar och diskussioner, som man aldrig har här.

myslimys

Det är svårt det här med bloggskrivandet nuförtiden. Jag har redan tidigare konstaterat hur mycket svårare det är för mig att skriva blogg när allt är bra. Min för två veckor sedan köpta dagbok är inte ens påbörjad. Lite som att det behövs en motpol till allt positiva i livet för att kunna skriva om livet överhuvudtaget. Det är inte mindre intressant livet, det är bara mindre...jobbigt.

Någon klok har någongång sagt att det krävs mod att vara lycklig. Det är ju så mycket "lättare" att gotta sig i sin olycka, kanske speciellt i finland. Har man inte tillräckligt att göra är man lat och asocial och har man för mycket att göra har man burnout och stress-symptom. Tydligen.

För tillfället lever jag mest i en-dag-i-taget- filosofin. Det gör mig gott. Igår ville jag göra mysli men eftersom det fanns annat då rostade jag linfrön, sesamfrön, havregryn, mandel och olika klin idag. Jag vet inte hur länge min teori om att göra varje mål till något lite vardagslyx håller i sig, men det funkar nu ännu. När ekonomin tar emot finns ju alltid studielån. Men det vill jag inte tänka på nu, alltså vågar jag inte titta på min kontobalans.

vardagslyx

Jag och min rumskompis har tillsammans börjat prenumerera på HBL. Sju dagar i veckan får vi en nytryckt tidning förrän vi ens har stigit upp från våra sängar. Det känns himmelskt att bara sitta och dricka kaffe och bläddra i tidningen från morgonen. Det är min stund och en bra början på dagen, även om jag bara sållar genom det mest intressanta på morgonen för att återkomma senare på dagen.

Det roliga är att varken jag eller J har varit tidningsläsande, i alla fall inte längre än serier och "glad idag". Nu känns det som både nytta och nöje, speciellt med tanke på att vi inte har TV (men som tur kan jag se på bonde söker fru och idol och andra världsomvälvande serier hos en snygging i närheten). Kanske håller man på att mogna, sådär gradvis...


Ps. ni som undrar hur slovenien ser ut kan titta på mina bilder på fb för en liten inblick. Det var en underbar underbar vecka.

should I stay or should I go?

Sista natten tillbringas som best i Raztdrto. Vi har solat och simmat i polen tills vi blev hungriga, umgotts tills vi velat krypa in i vora asociala hjertan. Jag kenner mig flummig och smott kraftlos. Den her veckan har varit full av kenslor, med venskap och oppenhet over granser jag inte visste jag hade.

Vet ni. Det er helsosamt att mota andra menskor. Menskor som inte er som en, inte tenker som en, inte vill samma sak som en. Det ifrogasetter ens egna osikter po ett positivt, provar ens frogetecken. Om man vogar ifrogasetta, vogar prova.

Jag kenner veldigt varmt for dessa menskor redan efter en vecka. Vissa lerde jag aldrig kenna, vissa band vexte inte sig starka trots envisa forsok. Men det ska inte heller bli konstgjort, det moste fo tid.

Jag er glad for vad EFPSA och slovenerna har gjort for oss i or. Tacksam.

Nu ska jag umgos vidare, eller go o sova. Sova.

Yes please.

I have never...

Vi delar buss och erfarenheter. 40 psykologistuderande sitter och pratar om vad de har och aldrig har "I have never..." och en annan svarar "I have". Det er trevligt, helt enkelt.

En annan trevlig sak idag, vilket faktist var orsaken till bussresan, var resan vi gjorde till naturskona bohinj (se bilden her!)

Jag er seker po att det er i mina top 5 vackraste stellen jag nogonsin besokt. Her paddlade vi med en kanot och fick utfora uppgifter. Sedan simmade vi bland stora fiskar och bara njot. Vilken feel-good resa det her er!

Men snart er det over, inser jag med blandade kenslor. Delvis har det varit mitt livs besta resa, delvis har jag saknat till en speciell person hemma. Men framforallt har jag oterigen lert mig mycket om mig sjelv, europeiska menskor och finnar. Och jag er bara tacksam och lycklig.

finlendsk punktlighet...

Dagens inlegg blir inte longt; delvis for att jag er for trott efter att ha bergsklettrat 9.30-19, dels for att man inte blir sedd som en veldigt social person ner man henger po netet eller facebook under ett utbyte.

En liten rolig grej jag moste dela med mig fron hur vi finnar skiljer oss fron turkar och slovener er vor punktlighet och "sisu". Jag ska ge er ett par exempel:

Punklighet: ner frukosten serveras 9.00 er fjorton av fjorton finnar der; i jemforelse med turkarna som eter resterna en o en halvtimme senare. Ner vi ska treffas nogonstans om 10 minuter er fjorton av fjorton finnar po plats. Tre fjerdedelar av slovenerna och turkarna saknas. Ner vi frogar ner maten serveras for vi svaret "in five minutes". Om 50minuter har vi fortfarande inte fott vor mat och alla ventar vi snellt i 45 minuter, utan att klaga ot andra en vora egna.

"Sisu": ner vi ska ett bestiga 1300m tar samtliga finnar trots deras tillstond den svoraste vegen och leder hela vegen till toppen. Av turkarna ger femtio procent upp efter 200m och resterande tar den "letta" vegen alternativt kommer fram en timme senare. Samtliga finnar tycker utferden och klettrandet er underbart och givande even om det tar sjukt och svetten rinner. Turkarna klagar och vill ta bilen tillbaks. Om detta er "sisu" eller nogot annat vet jag inte...

Men vi er ockso inotvenda, depressiva och individualiska. Ibland.

slovenien. so far so good.

Det er nogot med en otroligt bra frukost som for mig att kenna mig extremt lycklig. Kenns som att all ondska i verlden forsvinner och "What a beautiful morning" ekar varten jag gar. Frukosten vi fick idag och den finfina morgonen i Razdtro, Slovenien, gor sig mer en gott for sjelen.

Vi befinner oss vid ett vackert berg, Nanos, som med sina 1200m gor ett stotligt intyck. Imorgon er tanken att vi ska bestiga den, i alla fall so longt vi kommer utan kletterredskap.

Menniskorna her er alltso fron slovenien, finland och turkiet. Sjelv bor jag i en mixad 25kvadrats rum med fem andra finnar. Man bor med andra ord veldigt nera in po varann, men just nu kenns det bara kul. Jag tror vi har en fordel i att vi alla studerar psykologi, det finns en omsorg och en kenslighet for allas behov. Hur denna kenslighet kommer att poverkas av att alla er "umpi humalassa" for vi se ikvell/natt. Tydligen ska vi bekanta oss med varandras dryckeskulturer (salkkari, minttu...etc.). Och jag moste sega att det overraskade mig att vi finskar inte er de som dricker mest...

Po tal om drickeskultur mo jag bara ge ett exempel for att ni ska inse hur en vinelskare som jag kenner mig i dessa trakter. Jag kopte ett glas red wine igor och fick ett otroligt fruktigt och gott vin som tydligen bara finns i dessa omroden i slovenien. Det kostade 0,8euro.

Med andra ord. Jag har det bra. :)

slovenien next.

Packat ryggsäcken, städat lägenheten, lagat mat för resa. Allt börjar vara klart för avfärd till Slovenien! T.o.m passet har jag ;)

Jag sitter här i en blandning av nervositet och förväntan. Blev helt till mig när jag såg var vi kommer att bo, check it out liksom: www.mirjam.si
Där finns det också (om jag förstod slovenskan rätt) möjlighet till massage! Och av erfarenhet från turkiet så vet jag att det kommer vara grejt! Och pool och bastuavdelning passar mig också. På något vis har jag på känn att det här blir minnesvärt!

Nu far vi!

Puss på dej Viktor, kommer att sakna dig!