känslor av ondo

Skulle du kalla dig själv en avund person? Jag hade tänkt skriva avundsjuk, men enligt wikipedia är denna "sjuka" verkligen en sjuklig avund, dvs. något plågande och kroniskt. Så jag utgår istället från avund och frågar hur lätt du blir avund, dvs. hur ofta känner du en känsla av avund när du saknar en annan person har en egenskap, prestation eller sak som du önskar att du hade eller den andra inte hade?

Intressant med känslan är nämligen att ju mer vi identifierar oss med personen som har något vi inte har, desto intensivare blir känslan. Därför finns det just ofta avund mellan syskon, grannar eller arbetskamrater t.ex. Identifikation gör att man frågar sig vad har hon som jag inte har, eller varför får hon när jag blir utan?

Jag kände ett styng av avund en dag denna vecka. Jag kan inte minnas när det hänt mig sist, så jag upplevde känslan som ytterst obehaglig. Jag bråttades med frågan "varför hon och inte jag", för enligt mig var våra egenskaper likvärda i fråga om det som gav henne det jag också ville ha. Sedan kom tanken på att kanske vi inte är likställda och jag ville hitta orsaken. Det ledde till en självkritisk attityd där jag grävde i alla egenskaper som gjorde henne till ett bättre val än mig. Jag tyckte till och med lite illa om henne och undrade om hon inte skapat sig denna fördel på ett "omoraliskt sätt".

Slutligen insåg jag hur löjligt det var; vi har ju så många kvalitéer båda två som gör oss till bra val, men hon kanske lämpade sig slutligen bättre utifrån ett eller så det av slump hon fick det och inte jag osv. Dessutom insåg jag att det att hon fick och inte jag inte borde vara bort från mig och att det verkligen inte är berättigat att tycka illa om en annan för att hon har haft turen att få något så fint, även om jag inte fick det denna gång. Och det kanske löjligaste med hela saken var att jag inte ville ha det hon fick, utan bara att bli erbjuden det. Löjligt. Men ändå är känslan verklig innan man kämpat bort den.

Livet är orättvist. Och om vi inte inser det blir det ännu mer jobbigt.

frukost

varje helg gör jag en specialfrukost. idag blev det breakfast at tiffany's.

fadder

Jag har fått den stora äran att agera fadder åt min systerdotter Elina. Det gjorde mig såå glad. :)

Själv har jag ju aldrig haft nån fadder men alltid velat ha nån. När jag var liten trodde jag att det enda man hade faddrar till var att om ens föräldrar dog, så skulle faddern ta hand om en.

Svenska kyrkan skriver så här om att vara fadder: "Att vara en förebild i livets olika skeden är en stor uppgift. Du får vara en vän som kan stötta och hjälpa i svåra stunder. Be för den som du är fadder för och våga prata med henne eller honom om livets alla frågor." 

Det låter som en viktig uppgift. Undrar hur många som verkligen har en sådan fadder. 

om att skriva blogg

Det är omöjligt att skriva en bra blogg när man har för mycket känslor vid ytan, liksom det är omöjligt att skriva en när man inte kommer i kontakt med känslorna. Man förlorar känslan att beröra, alternativt kan inte samla tankarna så de följer någon sorts logik som gör det förståeligt för läsaren.

Det här bygger förstås på vad man tycker en bra blogg är. Jag utgår här i från vad jag känner att jag gjort när jag tycker att jag skrivit en bra blogg; jag har gjort mig förstådd och jag har berört, på något plan.

Därför tycker jag att mina "vad jag har gjort idag-bloggar" inte är så bra bloggar. De är bara där för att de flesta läsare vill ha något att läsa och för att jag ibland vill skriva något helt vardagligt. Det flesta dagar är med andra ord inte så berörande, utan rätt så neutrala.

Men å andra sidan är inte livet så svartvitt. En bra blogg kan också vara vardagligt humoristisk, lättsamt allvarlig. 

Därför får ni vad ni får. Ursäkta.

vilja och must

Idag tog gruppterapin musten ur mig. Den kan tydligen göra det också. Ju mer man ger desto mer får man, men lite tungt är det när man ger lite mer. Inte mer om det.

Jag skulle vilja på jeppiz jazz festival i helg. Se och höra Bo Kasper - live. Det är nåt jag länge velat. Istället ska jag se André Wickström och Stan Sanila på torsdag i Åbo för andra gången. Senast drog Wickström lite gammal skåpmat, så jag hoppas den här repertoaren ger något nytt. Stan Sanilas rumpa (japp!) var i alla fall underhållande senast.

Nu tänker jag gå å svettas resten av kvällen, först i spinning o i bastun efter. Skönt.

Med risk för att bli såväl förstådd som missförstådd, måste du först öppna munnen.

Den här lilla godingen kommer hem om några dagar. 

Nu vet jag vad jag ska göra i novembermörkret.

slö som vädret

Det är pissväder ute varför också jag känner mig totalt omotiverad att göra något speciellt. Har tvättat från 7 i morse och pluggat beteendeanalys. Men någon idrott blir det inte i det här vädret och gymmet lockar inte min trötta kropp.. Det enda speciella som sker idag är att Viktor och jag ska göra pizza från scratch på pizza-sten! Viktor har nördat i degar och tomatsåser (så de lär bli yummi med andra ord) och jag har bestämt fyllningen till min pizza flera dagar sen. Så här låter den:

- getost
- parmaskinka
- rödlök
- tomat
- balsamico
- ruccola

Mums mums mums vad gott det kommer bli. Kanske tar jag en bild och lägger till här. På tal om bilder så önskar jag att jag hade energi att göra den här bloggen mer visuell, men som saker ser ut nu så...

Hela helgen har innebärt jobbrelaterade grejer för mig, såväl skoljobb som arbete. Igår med rusmedelsbussen på Åbo torg fick vi riktigt intressanta diskussioner i gång med ungdomarna. Älskar att jag tycker mer om  mitt jobb för varje dag som går och att jag känner mig mer säker på vad jag håller på med. Å min finska har förbättrats avsevärt märkte jag igår, så det är ju framsteg.

Slödag, söndag. Kanske lika bra. Man behöver ju trots allt inte hela tiden prestera.

var vara vem

I en situation kom frågan "Var kan man egentligen vara sig själv?"

Jag tror det som tangerades var i vilka sociala situationer kan vi vara oss själva, för i vårt eget sällskap, förhoppningsvis, kan vi vara det.
Svaret på frågan kräver kanske att man bestämmer vem av ens många roller är mest lik en själv. För jag upplever i alla fall att vi inte kan vara i social växelverkan utan att välja en roll; om än den är som vän, nära vän, klasskompis etc. Situationen styr vem vi är. O på så sätt är frågan relevant med tanke på var.

Om man innefattar alla de roller som en själv, så är man ju sig själv alltid. Ändå blir det svårt att svara på frågan, i vilken roll är du mest dig själv? De flesta skulle kanske säga som vän, partner, syskon eller barn. Men om kravet för att vara en själv är att man uttrycker sig rakt utan att justera det man har lust att säga, utan att försköna hur man har det eller hur man upplever denna stund, så undrar jag om det finns någon social situation helst som är sådan, att vi skulle totalt, utan att tänka på omgivningens reaktioner, kunna vara oss själva.

Vi är människor som bygger vårt sätt att vara utifrån förstärkning och straff. Vi uppträder för att maximera omgivningens förstärkning i form av beröm, uppmärksamhet, trygghet... Så inte konstigt att vi är rädda för att vara fullständigt oss själva. Och om vi inte var, så kanske vi inte vore riktigt friska människor.

I vissa sällskap upplever jag dock att jag kan vara mig själv. Det är sällskap där jag kan säga hur jag har det och där jag vet att sällskapet bryr sig om det också. En omgivning som vill förstå mig och mina konstiga sätt att vara jag. Jag justerar det jag säger med tanke på omgivningen, men kanske mer för att maximera förståelsen och minimera missförstånd än för att hindra dem från att se mig.

Bakom denna fråga finns kanske frågan: I vilka miljöer kan vi visa oss själva, utan att vara rädda hur omgivningen reagerar. Och plötsligt är vi tillbaks i ruta ett.

i terapi

Tema för mitt liv just nu tycks vara terapi. Vid psyckainstitutionen går jag i gruppterapi. Hemma ser jag på SVT:s "Par i terapi ". På jobbet ger jag stödsamtal, där jag ibland slinker in i att tänka att jag ger någon sorts terapi, även om jag inte är berättigad till att kalla det för det. I boktenten läser jag om kognitiv beteende terapi. Så det är en himla massa terapi på gång. Min alldeles egna terapi just nu är träning.

Terapi är väldigt inne just nu. Som ord, som aktivitet. På tv. På jobbet. I studier. Behandla dig, förändra dig. Väx. Utveckla dig. Bli av med din smärta.

Jag funderar om jag ska bli terapeut. Psykoterapeut. Då är man väl ännu konstigare än bara psykolog. Jag vet inte. Kanske borde jag gå i terapi för att få svaret.

harmoni

Det är en vacker höstsöndag i Åbo, kanske Åbodagen till ära. Jag har sprungit längs ån och njutit av den varma blåsten. I ån tävlar mini-motorbåtar, eller kanske de bara är ute för att vi som går förbi ska få beundra dem.

Mina första veckor i Åbo i höst har varit riktigt positiva. Det är roligt att studera! Så roligt så jag funderar på om jag ska börja skriva gradu nästa sommar. Inte för att jag har bråttom ut utan för att jag vill använda min tid så effektivt som möjligt. Men vi ska se nu, ingenting är klart spikat.

Vid sidan av studierna blir det en hel del gymmande. Jag älskar känslan efter ett pass; hur maten smakar så bra, hur kroppen känns så mjuk, hur skönt det är att duscha ömma muskler. En vardagsmotionsform som jag testade på igår var dammsugande för jippii för att jag skaffat mig en sån nu.

Jag har valt att jag ska undvika en vanlig "synd" i höst, nämligen att flytta fram saker, som t.ex. att köpa en dammsugare eller att dammsuga. För när man ständigt försöker undvika små obehagliga saker så blir det en konkret eller abstrakt dammhög där som stör en och som hindrar en från att få ro i själen. Å det gäller inte bara konkreta göromål utan också sånt som att be om förlåtelse eller ringa en vän. Livet blir så mycket mer harmoniskt då. För mig iallafall.

fortfarande snuvig men trots det löjligt lycklig

Ja, snuvan har inte lämnat mig men det att få komma tillbaka till Åbo gör förkylningen till en struntsak. Det är förstås lite tomt i stugan utan kämppis, men TV:n kompenserar hittills. Det  är konstigt hur mycket en tv kan göra för att man ska känna sig mindre ensam, känns supermysigt, även om den inte blir använd till mycket mer än bakgrundljud.

Idag har jag dessutom kunnat träna för första gången på en vecka och det känns fantastiskt! Mitt gymkort kommer att användas i höst så de ryker om de, så motivusmotiverad är jag :)

Ikväll ska jag å jobba på torget i åbo och se vilka ungdomar som rör sig där och vill komma in i vår Raide rusmedelsbuss. Observerva att vi inte ger rusmedel, vi delar information om rusmedels effekter åt ungdomar och ger dem ett ställe där de får umgås.

Imorron blir det då skottland och edinburgh för fulla muggar, i 4 hela dagar.Vi förväntas oss tyvärr det värsta när det gäller vårt hotell, enligt vissa sidor på nätet är väggarna super tunna, madrasserna loppfyllda, personalen arg och stället fallfärdigt. Hmm... blir nog ett äventyr.. Men kul ska de bli. Åtminstone det där förutom hotellet. Om något låter för bra för att vara sant så är det troligtvis det, lärde vi oss av detta.