Trots att magen är lite för full av godsaker o vädret är blä så känner jag ett lugn som spridit sig i hela mig. Såg ni på Skavlan igår? Där var en psykolog som pratade om vikten av att "vara kvar" å inte ständigt "utvecklas". Även om jag tror att vi utvecklas även om vi "står kvar", så håller jag med om att det kan vara bättre att stanna upp än att rusa mot det som kan ses som en mer påtvingad utveckling.
Med andra ord kanske dagens samhälle behöver lära sig att livets mening inte finns i personlig utveckling eller i att finna "sitt ultimata jag" utan i något helt annat. Trots allt kommer vi aldrig att utvecklas färdigt, å därmed kommer vi inte att finna lugn om vi ständigt kräver att vi borde vara ett steg före för att uppleva att vi är livet är fullständigt.
Mening kan vi finna i att delta aktivt i livet genom att vara närvarande här och nu. För hur fantastiskt är det inte bara att vi lever och får vara del av livet å del av andras liv? På tal om detta skrev Tommy Hellsten så här: "Livet är i sig tillräckligt stort för att duga som livets mening. Att vara är livets högsta egenskap och dess mål.// Efter livets mening frågar bara den som inte ser livets förunderliga prakt omkring sig."
