Idag när jag skulle ta mitt kvällsdopp mötte jag två måsungar vid poolen. Trodde de skulle försvinna direkt jag la på duschen men näää.
De skulle prompt vara kvar å virra sig framför mig.. Inte nog med det så kallade den ena på sin mami som flög alldeles nära mig å kom tillåme å skrek i vattnet.. Jag var uppriktigt rädd hon skulle attackera mig, men hon gav som tur upp före mig. Fick simma mina varv men de var inte riktigt så avkopplande som jag tänkt. Som tur var de ju iaf söta.
Jag vet inte om ni kommer ihåg men för några månader sen utmanade jag mig till 100 dagar utan alkohol. Jag höll på i 65 dagar, sen ville jag dricka rödvin på semestern i Grekland och så sprack det löftet. Totalt odramatiskt och inget jag ångrar, lärde mig en hel del av utmaningen ändå.
Just nu har jag en annan utmaning. Eller egentligen flera.. Jag kan som inte bara hålla mig till en utmaning i gången, vilket jag typ vet att man egentligen ska om man ska lyckas med ngt.. men jaa, de e int så på fullaste allvar.
Mina utmaningar är följande:
1. Simma minst 20 varv i poolen varje dag. Om jag missar en dag ska jag simma 20+20 nästa dag osv. Det tar ca 10 min inkl stretch så inget större projekt.
2. Läsa minst 10 sidor i Paul Gilberts bok om "Självmedkänsla". Jag har svårt att hitta motivation och ro att läsa på fritiden pga allt tankearbete på jobbet trots att jag verkligen vill det, så en liten utmaning gör gott.
3. Ägna 5min åt Medveten Närvaro/mindfulness på jobbet. Försöker ta det i samband med lunchen för att få en stund lugn och ro. Det är en verklige utmaning att släppa jobbet ens för 5min och därför känner jag verkligen att jag behöver det!
Tanken är att jag ska hålla på med dessa nu till semestern iaf och sen utvärdera huruvida jag ska fortsätta eller ej. Det viktigaste för mig är att mina utmaningar utgår från mina värderingar, kan ge ökat välmående och är realistiska. Huruvida man sen håller på med dem resten av livet eller bara en vecka är mindre viktigt, det viktiga är att man gör aktivt val och försöker skapa vanor för ett mer meningsfullt liv.
1. Positiv psykologi - podden! Om ni inte lyssnat, gör det nu! Trots att jag är psykolog och hört teorierna förr är det som om infon sjunker in på ett helt nytt sätt när jag hör det nu.
2. Skogen och naturen. Sprang i skogen idag och det var helt fantastiskt! Jag blir så medveten om hur mycket jag saknar skogen i en storstad. Väljer oftast att cykla till jobbet den väg där jag får mer skog, även om den inte är kortast. Hittade dessutom blåbär i skogsdunge intill vårt hus! Snart får jag gå ut i blåbärsskogen, HURRA!
3. Införlivandet av nya, positiva rutiner i vardagen. För mig 1. kvällssimning och 2. Läsa på balkongen före sänggående.
Livet. Livet!
Såhär lagom inför semestern har jag börjat fundera på tiden efter semestern. Skulle nämligen vilja börja med en ny hobby till hösten. Har faktist varit lite wild and crazy och anmält mig redan till såväl klättringsledarkurs och tennis. Möjligheter som bara uppenbara sig för mig.
Jag undrar om jag har lite komplex för att jag inte hade några egentliga hobbies som barn och därför överkompenserar med att pröva alla möjliga hobbyer i vuxen ålder. Dessutom, bor man i en stad som Stockholm kan man ju hålla på med vilka hobbies som helst! Det vore ju dumt att inte ta chansen!
Här följer en rad med potentiella hobbies som jag skulle kunna tänka mig att börja på med:
- Krukdrejeri
- Somelier-kurs
- Klättring
- Kock/konditor diplomutbildning
- Solo-sång
- Thriathlon-skola
- Skidåkning
- Basket
- Tennis
- Fotografering
- Paddling
- Kör
Johanna tycker jag är lite galen för att jag bara kastar mig ut å prövar lite vad som helst. Å så kanske det är, men är det ändå så galet att ta vara på möjligheterna? Livet är för kort för att inte ha skapat saker, lärt sig nya saker eller upplevt saker. Å om inte nu, så när?
Gråa dagar behöver inte bli gråa. Med lite Fotografiska, Södernhäng och plättar till frukost blir även den gråaste av söndagar full av färg.
Så var den här midsommarn firad som planerat, å jag känner mig riktigt nöjd. Det har varit en bra blandning av allt möjligt trevligt.
Vi har fått grilla på balkongen och dricka skumvin på en kulle med havsutsikt och live-musik. Vi har cyklat runt i området, jag har spelat basket med mig själv och i morse kom jag mig ut på en 17 km löptur i hettan. Senare på dagen hade vi en mysig picknick vid stranden där jag även tagit årets första dopp i havet. Ikväll har jag suttit ett par timmar vid parken i området å målat i all tystnad.
Det enda jag egentligen saknat e mina vänner å min familj, men eftersom de här e typ tredje midsommarn i rad som jag inte kunnat fira med dem så har jag liksom lite accepterat det. Men det tar inte ifrån en saknaden, förstås..
Beth utmanade mig att fylla i den vandrande 4 - listan, så jag ställer ju gärna upp!
4 platser jag bott:
1. Vikarholmen. Från 2 framtill 19åå bodde jag i det första huset när man svänger in på Vikarholmsvägen.
2. Mariehamn. 1,5 år jobbade jag och skrev min gradu på denna ö. Tyvärr fick lite klaustrofobi mot slutet. Int så att det inte skulle ha varit bra å, jag tror bara vi stannade där ett halvt år för länge.
3. Åbo. Min studieort. Som en gång kändes så hemma och numera känns så litet och grått. Men den kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
4. Helsingfors. Under en sommar före Ålandsflytten bodde Viktor och jag i Hesa. Jag trodde aldrig jag skulle trivas i Hesa, men det var faktist rätt mysigt.
4 ställen var jag arbetet:
1. Lunds Glasservice. Här jobbade jag varje sommar från 7-17åå som alltiallo. Arbetsmoral är väl vad jag lärt mig mest där.
2. Prismas Blombutik i Jeppis. Världens kanske tråkigaste jobb? Som tur kunde jag läsa på prov samtidigt. #arbetsmoral
3. Ungdomsarbetare på Raide Ry. Under mina studieår hann jag resa runt i Finland allt mellan Utsjoki och Ekenäs och prata med unga om vad man ska känna till om alkohol och droger. Här lärde jag mig om min stil att föreläsa, dvs att jag föredrar dialog framom monolog.
4. På Kårkulla som vårdare. Det här är det sommarjobb jag trivts mest med, vilket överraskade mig totalt. Det är få ställen jag träffat på så härliga mänskor! Här lärde jag mig omsorg om andra på ett sätt jag inte tidigare upplevt.
4 saker jag älskar:
1. Löpning. Hur löpningen känns, vad löpningen gör för mitt mående.
2. Att bli masserad. Ett mål i livet är att bli så rik så jag har råd att bli masserad varje vecka.
3. Stunder av frihet. Det här är typ världens flummigaste sak att älska, men jag älskar stunder där jag bara känner att alla möjligheter är öppna för mig och jag är fri att göra vad jag vill.
4. Ljumma kvällar på balkongen. Det är så härligt att bara sitta och mysa och filosofiera om livet.
4 ställen jag har varit:
1. Thai Mahal. Efter studenten bodde jag hos olika värdfamiljer och reste runt i Indien i 6 veckor. En resa jag aldrig glömmer
2. I Slovenien å träffat psykologstuderande från Turkiet och Slovenien. Ett helt fantastiskt vackert land! Res dit!
3. På Matti Nykänens VIP-rum. Det här är antagligen inget att skryta om men ändå så pass originellt att det är värt att nämna.
4. I Edinburgh Castle. Dock var det häftigaste med den resan sconesen med clotted-cream i caféet.
4 saker jag älskar att äta:
1. Frukost i alla dess former. Finns ingen bättre måltid än frukost helt enkelt.
2. Glass. Önskar jag vore mer kreativ men alltså det är bara såå gott! Idag har jag mumsat på ekologiska Järnaglass med blåbärssmak och säger bara OMG! En ny favorit!
3. Fabriques Bullar. Himmelriket på jorden.
4. Fammos mat. Å vad jag saknar det.
4 saker jag älskar att dricka:
1. Kefir. Gör min mage glad.
2. Smoothies.
3. Pepsi Max. Har aldrig smakat något godare än den avdankade Pepsin på Stockholm Marathon, fast det var nog kontexten som gjorde det.
4. Somersby Cider under en bastukväll.
4 personer jag hoppas gör den här listan: 4 personer som vill göra den, men som inte blivit nämnda på någon annans blogg.
Lagom till midsommar besökte jag frissan. Tyvärr blev det lite ombokning från frissan sida så jag slapp int till min favoritfrissa, men det gick bra ändå.
Förr kunde jag planera flera veckor i förväg vad jag ville göra i frissan.. Nu går jag dit och säger typ "gö vad ni vill".. med rätt frissa fungerar det ofta bra.
Tänk om jag kunde ha samma tillit till allt. Att bara släppa kontrollen och lita på att slutresultatet blir bra. Jag övar mig varje dag.
Min favoritstund på hela kvällen, ja kanske hela veckan... En tekopp på balkongen en lugn och varm sommarkväll. Varför kan jag inte bara direkt ta mig till detta efter en stressig dag? Istället yrar jag på i några timmar, tittar på totalt onödiga saker på nätet och lämnar kvar i jobbfunderingar?
Min längtan har sällan varit mer tydlig: mer närvaro, mer natur, mer stillhet.
Midsommarledigt wohoo!
Eller egentligen är det mycket mindre dramatiskt än så. Det blir ingen stor fest, ingen midsommarstång eller häftig båttur. Det finns inget långbord och ingen nubbe.
Vi har inte planerat något.
Det enda vi vet är att vi ska äta, göra saker vi tycker om och vila. Det är enkelt och odramatiskt och inte alls krävande. Någon skulle kanske kalla det en tråkig midsommar, för mig blir det en skön långhelg.
Livet blir inte bättre för att man fyller det med program. Livet blir bättre när man fyller det med mening. Å just nu känns lugn å ro meningsfullt.
Idag direkt efter jobbet och ett kvickt klädbyte drog jag till Stockholm City. Johanna var nämligen här ända från Mariefred som ligger en 45 minuters tågresa bort. Med sig hade hon en handfull finlandssvenskar, som hon lärt känna via sitt jobb.
Det var intressant att vi alla flyttat hit i samma period i livet och med liknande drömmar. Stockholm blev vårt svar på en längtan efter något mer.
Middag åt vi sen på Paolo Robertos restaurang Pane Fresco. Det var varken mer eller mindre än vi hoppats på.
Jag lyssnar gärna på poddar när jag cyklar till å från jobbet, det fungerar som en utmärkt distraktion från jobbtankar och ofta lär man sig något samtidigt!
Mina favoritpoddar just nu är:
- Ted och Kaj. När jag saknar österbotten.
- Träningspodden. När jag behöver inspiration.
- Marathonpodden. När jag vill suga åt mig klokskap om uthållighetsträning å löpning från eliten.
- Positiv psykologi. När jag vill lära mig hur man ökar sin livskvalitet.
Vet ni om andra bra poddar får ni gärna tipsa! Börjar vara lite fattigt på den fronten då jag lyssnat igenom alla avsnitt på mina favoriter. Snart kommer väl P1:s sommarpratare, det ska jag lyssna på.
Nu ska jag iväg till posten efter två paket med böcker från adlibris. Vet inte när jag ska få lugnet å tiden att läsa men försöker iaf! Ha de gott!!
En random bild från en vacker morgon med en sällsynt god frukost.
Den senaste tiden har jag filosofierat och sökt mycket kunskap kring perfektionism. Detta eftersom jag insett att jag och många (kvinnor) i min närhet kämpar väldigt mycket med det. Jag skulle inte kalla mig perfektionist men jag erkänner definitivt såna drag. Jag har en sårbarhet både från min personlighet och min uppväxtmiljö för perfektionism.
Min pappa berättade att jag som liten, där i 4-5 års ålder, fick så kraftiga gråtattacker att jag tappade luften helt när jag gjorde ett misstag. När jag gick i 4:an och vi hade förhör i skolan hade jag en gång fått en 6:a i betyg, varpå jag skämdes så mycket att jag förfalskade mina föräldrars underskrift även om jag visste att de inte skulle anklaga mig.
Jag har under min studietid trott att min perfektionism sitter i situationer där jag blir bedömd men insett att den nog sitter i min personlighet. Den följer med mig mest i studier/arbete men också i träning, kroppsideal och när jag ska visa upp mina färdigheter t.ex. i matlagning.
Perfektionism för mig handlar inte om rädslan i att allt inte blir perfekt, utan det handlar om rädslan att misslyckas. Men det räcker för att begränsa ens liv. När rädslan att misslyckas blir tillräckligt stor kommer vi aldrig våga pröva på något nytt, aldrig våga gå utanför våra bekvämlighetszooner och därmed aldrig utvecklas till vår fulla kapacitet.
Rädslan att misslyckas kan därmed hindra en från att leva det liv man vill och göra gott för andra. Tänk dig att du vill bli läkare för att rädda liv. Jag är övertygad om att det inte finns en ända framstående läkare som inte gjort något misstag. Ska rädslan för att misslyckas hindra läkaren för allt det goda hen kan göra med lite erfarenhet? För varifrån kommer erfarenhet? Jo, från många försök. Å vad kommer hända förr eller senare när vi försöker oss på något? Jo vi kommer att misslyckas och därmed lära oss!
Så fort vi försöker undvika misslyckanden så kommer vi att kväva allt som ger oss livsglädje, nyfikenhet och arbetsglädje. Det finns så mycket erfarenhet, kreativitet och glädje att vinna på om vi bara tillåter oss och vågar misslyckas.
Mitt nya motto ska bli "ett misstag om dagen är bra för magen". För det man tränar på blir man bra på, å jag vill bli bra på att misslyckas.
Johanna och jag har länge pratat om att resa tillsammans någonstans, men så blir det som det brukar bli. Något kommer emellan. Nu kände vi ändå att det får räcka med ursäkterna: Det blir en 4-dagars resa i London i slutet av juli!
Vi har båda varit i London tidigare, men det finns platser man vill besöka igen. Jag var själv 15 år senaste gång, det var min första utlandssemester och eftersom jag fick bekosta min resa i stort sett själv, så begränsade det rätt mycket vad jag kunde göra. Nu då jag har en lite annan budget vill jag gärna uppleva mer av London.
Vi tänker oss Afternoon tea, musikal, möjligen Harry Potter studio (nördigt, absolut!) och en dagsutflykt till en ort utanför. Personligen drömmer jag ju också om att springa i Hyde Park, men tror inte jag får Johanna med på det..
På tal om drömmar som blir verklighet har jag spenderat eftermiddagen med min fd cellgruppssyster Karolina, som är i Sverige då hon igår cyklat Vätternrundan. Hon är nu bara Vansbrosimningen ifrån en svensk klassiker, vilket hon ska simma om några veckor! Precis som jag i år sprang hon både sitt första (Stockholm)marathon och Lidingöloppet förra året, å jag måste väl erkänna att en klassiker även lockar mig.. men jaa, en sak i taget nu.
Det var oavsett hur en härlig återträff där jag fick fått inspiration och diskutera lopp på en nivå som skulle ha trötta ut de flesta andra. Jag blev så sugen på att löpa av pratet så jag tror jag måste ge mig ut på en löptur som avrundning på en mycket bra helg!
Vet ni vad som definierar en bra dag? Att kunna träna igen efter en utdragen förkylning!! Efter 8 dagars total vila från träningen kändes det fantastiskt att vakna och känna YES jag är frisk och YES jag kan träna idag! Ni skulle ha sett mig dansa min glädjedans hemma strax före mitt gympass, det var lite som ett barn före man ska till butiken och köpa lördagsgodis.
Jag är ändå stolt över att jag vågat vila ordentligt från träningen när jag varit sjuk. Jag har ju inte varit så sjuk att jag borde vara hem från jobbet (enligt mina mått) å just då är det ju lockande att tro att man inte är sjuk nog att låta bli att träna. Positivt träningsberoende definieras just av de känslor jag haft före, under och efter min paus: Att vilja träna, men aldrig på bekostnad av hälsa eller relationer.
Imorgon ska jag försöka ge mig på en lätt löptur om vädret tillåter. Idag har det varit bio-och-kanelbulle-väder, dvs regn!!
Fredag! ! Woop Woop! !
Kan inte annat säga än jäklar så skönt med helg. I jobbväg har det här faktist varit en av de lättare veckorna på länge, istället har det varit förkylningen som tagit energin. Ere int he eina så ere he ana, som man sku säg i Larsmo.
I dag körde vi ett säkert kort till middag och köpte pizzor från vårt favoritställe. På vägen dit hann vi ta lite omvägar med cyklarna och fick sight-seeing i våra fina hemkvarter. Fruängen är nog ett toppenställe att bo på!
Nu ska jag ta ännu ett säkert kort å gå å handla nåt smått på LIDL å sen bänka mig å se på nya säsongen av Orange is The New Black!! Önskar er alla en skön helg!!
Hahha, det här är bara så klockrent!
Man vet när en superbloggare (Beth) har länkat till ens blogg när antalet bloggläsare plötsligt skjuter i höjden.. Får väl passa på å välkomna alla som vilsnat hit den vägen! Det som gör mig gladast är ändå att hon kommer hit i augusti! Har redan börjat planera program för en riktig tjejhelg... ;)
Konstaterade än en gång att Stockholm är ett väldigt bra ställe att bo på om man vill ha besök från vänner och bekanta från gamla hemtrakter eller övriga världen; det är en båtväg från Åbo, en flygsträcka från Krombi och ett ställe där de flesta stora evenemangen tar plats både när det gäller musik och idrott. Lite skillnad från Åland dit det var 14h resa med båt å tåg alternativt flygresa för 500e tur-retur.. För att int nämna att sightseeing!-seeing rundan genom hela stan tar 15minuter.. Int konstigt att jag känd mig ensam där!
Tyvärr har inte någon från min familj haft möjlighet att besöka oss ännu. Som tur kan vi då brevväxla med snigelpost! Brevväxlar både med min mamma och min syster, vilket jag tycker är så mycket mer givande än sms och dylikt. Både det fina i att få ett handskrivet brev som att det blir mer djup i diskussionen när orden och innehållet fått mogna under några veckor. När jag får brev så behövs bara en tekopp och en lugn hörna för att göra min kväll.
Idag var just en sån lyckodag så jag hittade både brev från syrran, Damernas Värld och som bonus min första svenska skatteåterbäring i postlådan. Perfekt för en regnig dag!
Mitt jobb handlar mycket om att sätta de rätta orden på folks symtom och skapa ett sammanhang som gör dem begripliga, å därmed även behandlingsbara. En av de största utmaningarna är att vi mänskor tenderar att använda olika ord för samma symtom, å samma ord för olika symtom. Speciellt svårt blir det när den som beskriver symtomen kommer från en annan kultur, har kommunikativa svårigheter som gör det svårt att läsa mellan raderna eller när de språkliga färdigheterna inte är så utvecklade.
Ett vanligt ord jag möter på i mitt område är ordet rastlöshet. För en del är rastlöshet synonymt med driv och energi, för andra med ångest och stress. För andra beror rastlösheten på en ständig känsla av att aldrig vara "good enough", att ständigt måsta prestera. För andra verkar rastlösheten innefatta outtalade eller förtryckta känslor, drömmar eller viljor; när livet inte blev alls som man tänkt är det svårt att känna lugn. För en del verkar rastlösheten handla om en känsla av brist på kontroll, som man försöker springa undan eller kontrollera genom att alltid vara igång. För vissa beror rastlösheten på abstinens, de enda gångerna man känner sig lugn är efter att man fått känna ruset av det man är beroende av...
Eller är det kanske tvärtom, att den inneboende rastlösheten (som är större hos vissa än andra) bara tar sig uttryck i dessa synonymer? Ibland är det inte riktigt tydligt.
Jag har själv känt mig mer rastlös de senaste dagarna än förr. Orsaken är helt enkelt att jag inte kunnat träna pga förkylningen och således varken fått ut min överskottsenergi eller in de lugnande effekterna som träningen ger. Så jag har gjort soppor och kakor och bröd och ätit kakor soppor och bröd - allt för att få lite lugn och ro i själen. För det är väl lugn å ro vi saknar, vi rastlösa?
Men lugnet, det får man inte av att springa runt eller pressa på ytterligare. Inte genom att prestera bättre eller helt ge upp. Inte genom att fly till att missbruka substanser, relationer eller något annat. Eller visst, det hjälper kortvarigt. Men lugnet det kommer av att stanna kvar i rastlösheten och alla de känslor som kommer upp. Det kan vara jobbigt och obehagligt först, men sen, när jag ger dem uttrymme, så händer något. Rastlösheten ger vika. Kanske inte för alla, men för många, kanske de flesta. Det går att finna (mer) lugn bara man vågar stanna upp.
Jag funderar ibland varför jag så ofta skriver om meningslösa saker. Eller ja, meningslöst är kanske fel ord, men vi kan väl kalla det för vardagsmat utan budskap också. För egentligen så vet jag ju att jag kan bättre. För när jag skriver om det där meningslösa så är det oftast för att jag inte orkar gå in på den där diskussionen om det där meningsfulla. Jag lämnar bara det hellre över till någon annan, någon som jag tror vet bättre och är bättre på att formulera sig än jag. Å ibland gör jag kanske helt rätt i det.
Men andra gånger kan jag sakna att min röst inte blir hörd för att jag tror att den inte är värd att lyssna till. Å för det mesta är ju lättare att prata om det meningslösa för att inte bli missförstådd, för att inte avslöja sig själv eller någon annan.
Jag tror samtidigt att jag måste inse att mitt "meningsfulla budskap" inte är någon annans budskap. Mitt budskap blir meningsfullt för andra först då det är meningsfullt för mig. Å därmed kan även vardagsmaten bli budbärare av ett meningsfullt budskap, bara man vågar gräva lite djupare.
Hallå! Hur har er vecka börjat? Här håller jag på att bli frisk från förkylningen men har fortfarande träningsförbud. Skulle gärna träna men förlorar hellre en heldag nu än riskerar hälsan eller en period av halvbra träning.
I brist på vettigare att göra har jag soppkök hos mig ikväll och kokar två olika sorters soppor vars huvudingrediens är något så exotiskt som potatis. I den ena har jag dessutom purjolök och i den andra spelar palsternacka birollen. Konstaterar att jag kanske har lite dryft efter fammo då jag börjar göra sånahär soppor, associerar nämligen potatissoppa (med mycket grädde = kärlek) med fammo. Sen så tycker jag det också är väldigt mycket smak av sommar i potatissoppor!
Har också hunnit besöka vårt lokala bibliotek, som är kanske mindre än biblioteket vi hade i lågstadiet men ändå helt trevligt. Inser att jag blivit väldigt bortskämd med bibliotek när såväl Jeppis, Åbo som Mariehamn har väldigt fina, stora och mångsidiga bibliotek.
Nu ska jag ta en liten vilostund på soffan å vänta tills sopporna puttrat klart.
Usch. Tror jag har drabbats av öroninflammation. Eller åtminstone värker det något otroligt i högra örat. Får se om jag får ta sjukledigt imorgon.
Innan värken kom har det varit en rätt bra söndag i sin händelselöshet. Hittade ännu ett nytt bageri/café i hemknutarna som var riktigt mysigt. Köpte ett bröd därifrån och lite jordgubbar från ett stånd utanför. Riktigt sommarkänsla.
Ska ta ett bad nu och hoppas värken ger med sig så småningom. Allt ska man vara med om..
Som tidigare nämnt fanns det ju flera saker jag gjorde bra med min maratonlöpning. Men det betyder ju inte att allt har varit det. Jag har funderat mycket på vad jag skulle kunna göra bättre i framtiden, å här är några saker:
1. Våga pressa mig mer. Jag är i grund och botten en bekvämlighetsmänska. Jag tycker om när allt går skönt och jag inte behöver pressa mig desto mer. Jag tror samtidigt min förmåga att "skynda långsamt" är en av orsakerna till att motivationen varit hög och skaderisken låg, men kan ändå känna att jag borde bli bättre på att ta ut mig ordentligt.
Förslag på lösning: 1. Låta någon annan hålla i piskan. Det finns ett skäl till varför man anlitat PT eller tränar i grupp med tränare. 2. Skaffa pulsklocka så man kan se hur mycket man verkligen tar ut sig och anpassa träningen efter det.
2. Förbättra löptekniken. Jag har tänkt att eftersom jag inte fått några löparskador borde det ju innebära att min löpteknik är ok. När jag såg videos från maratonloppet insåg jag att min teknik åtminstone inte ser bra ut. Jag kände även efteråt att min nacke var sjukt spänd, vilket jag tror beror på att jag spänner mig.
Förslag på lösning: Ökad medvetenhet om min teknik och om vad som är god teknik. Öva tekniken speciellt på återhämtningslöppassen.
Det går säkert att hitta fler saker jag kunde förbättra, men här är nu två viktiga delar. Det är bra att inte börja för stort med förändringar, utan att ta det i små steg, på rimlig nivå.
"I'm back, you bast**ds!" - som Kate Winslet säger I the Dressmaker och jag säger efter 3 dagars bloggpaus (ni e dock inga bast**ds). En bloggpaus under vilken jag bl.a.
1. Blivit allt mer förkyld
2. Köpt biljetter till Coldplay i Stockholm 3 juli!
3. Cyklat i centrum och fixat min cykel i nyskick.
Förkylningen håller mig långt bort från löpningen, men det gör inte så mycket egentligen. Jag saknar den visserligen, men jag skulle ljuga om jag inte samtidigt erkände att det efter 4 månaders regelbunden löpning inte är skönt med paus. Allt har sin tid å nu e de tid att samla krafter! Lördagen till ära ska jag slappa i soffan resten av kvällen, har nämligen varit igång i stan i 8h framtills nu.
Ha en fortsatt trevlig helg!!
Efter marathonloppet har jag tagit tid för reflektion kring loppet. Vad var det som jag gjorde att det gick (enligt mina mått mätt) så bra?
Jag tror hemligheten legat i tre saker: Tillit, motivation och flexibilitet.
Tilliten handlar om att jag litar på att bara jag tränar konsekvent och enligt plan så kommer jag att klara det här. Det innebär också att jag litat på att kroppen kommer följa efter, men även att jag vågat vila!
Tilliten har minskat stress och stärkt min självförtroende. Tilliten skulle dock inte finnas där om det vore så att mitt mål inte var realistiskt dvs nåbart. Skulle jag ha satt upp ett mål på att klara ett marathon på 4h hade min tillit aldrig växt fram, eftersom alla resultat under träningen skulle tala emot detta. Så har det varit förr för mig, när jag ställt för höga mål.
Min motivation i sin tur växte fram ur passionen eller drömmen om att orka springa långt igen, dvs. från frågorna VAD konkret vill jag göra och VARFÖR? Detta i sin tur väckte frågan: HUR ska jag nå fram till mitt mål? Utifrån detta uppställdes en plan som utifrån den största sannolikheten (tilliten) för att den kunde få mig att nå mitt mål väckte min dedikation till planen och drömmen.
Den sista viktiga faktorn för mig har varit FLEXIBILITET. Efter halvmaran böt jag t.ex. till ett tuffare löpprogram eftersom jag kände att der passade mig bättre än det tidigare. En annan typ av flexibilitet har handlat om att acceptera att jag inte alltid springer så snabbt som jag tänkt.
Förstås har jag också tänkte på förberedelse inför själva loppet och det mentala. Genom att ställa upp guld-, silver- och bronsmål fanns rum för att känna att jag lyckas även om det inte går exakt så som jag tänkt mig. Eftersom att allt sällan går som man tänkt mig har jag förberett mig mentalt för olika scenarior, där det främsta handlat om inställning att jag är öppen för att allt kan hända.
I nästa inlägg ska jag skriva vad jag vill bli bättre på inför framtida lopp.
Godej!
Här är jag på dag 3 efter marathon och kroppen börjar vara sig lik igen. Jag tvekade lite men vågade mig ändå ut på löptur med min löpargrupp imorse. Vi körde dessutom 70sekunders intervaller med maxpuls (190 i mitt fall) å det gick helt bra!
Nu tänkte jag ju att allt var frid å fröjd men sen så kände jag en förkylning i kroppen. Det kan ju iofs vara en skenförkylning men något e på g i kroppen i alla fall. Kanske kroppen som säger att jag borde ta å vila lite mer?
Hur det än må vara e jag glad att förkylningen kommer nu å inte tidigare; har haft turen att få vara frisk under hela min träningsperiod. Så ska jag bli sjuk få det bra bli nu!
Har annars bestämt för att köra mest fokus på löpningen även resterande sommar, men ska slänga in lite cykling, simning, yoga och styrka på det 1-2 dgr/v. Men det väntar jag nog med till nästa vecka eller när nu skenförkylningen ger sig.
Den här helgen har helt klart varit den bästa helgen på länge! Från en skön fredag, till en marathonfokuserad lördag, till en härlig söndag med cafebesök och bio (Dressmaker - se den!). Å så denna ljuva måndag, då jag bara fått ta det lugnt.
Eller jaa, helt lugnt har jag ju inte tagit det. Först cyklade jag till kungens kurva och köpte en pulsklocka, vilket var en gåva till mig själv för att jag klarade av ett maraton! Jag köpte också en basketboll, samt ett badmintonset så vi har lite uteaktivitetsgrejer. Dessutom köpte jag en picknickfilt som är vattentät och kan vikas ihop till en väska = lätt att ha med sig.
Efter shoppingen for Viktor och jag till Kungsträdgården på Stockholm Food Festival. Fanns alltmöjligt att äta och dricka men vi var mest sugna på pulled pork, så då fick det bli det! Efteråt strosade vi runt i det fina vädret och köpte varsin kardemummabulle från Fabrique till kaffet. På vägen till tunnelbanan mötte vi på en parad med excentriska klädda mänskors vars syfte med paraden fortfarande är oklart.
Hursomhelsr fick denna minnesvärda helg ett värdigt avslut. Nu är det lätt att gå tillbaka till jobbet!
Glad Sveriges nationaldag!!
Tack Sverige för att det är ledigt på en måndag!
Tack Sverige för att du välkomnade oss hit och tog emot oss med öppna armar!
Tack för att du möjliggjorde att jag fick mitt drömjobb och fantastiska kollegor.
Tack för att ni litade på oss tillräckligt så vi fick låna pengar från er bank och köpa ett hem som vi trivs så otroligt bra i.
Tack Sverige för att det hemmet har en pool även om du kanske inte hade så mycket med den saken att göra.
Tack Sverige för att jag fick springa marathon i er fantastiska huvudstad som jag aldrig tröttnar på.
Tack Sverige för att skulle någon ha sagt till mitt 15-åriga jag att om 10år lever jag det liv jag lever idag skulle jag ha skrattat högt. Inte för att jag inte trott på drömmars uppfyllelse, utan för att jag inte vågat drömma så stort då.
Tack!!
PS. Morgondopp ska bli en ny vana.
Idag har jag känt mig mörbultad från topp till tå, smått bränd och magen klarar bara av små mängder mat åt gången. Ändå är det bara en sak som jag känner: jag vill springa marathon å andra lopp igen och igen!
Jag vet att alla lopp inte är lika fantastiska som ens första marathon, å jag vet att precis som förr kommer min prestationskurva att plana ut ju längre jag håller på och ju bättre jag blir. Men det fantastiska är att jag är 26 år och om jag bara är snäll mot kroppen så har jag möjlighet att springa marathon i 50 år till. För eftersom jag är som mest lycklig när jag springer så kommer jag göra allt för att vara den där mommon som springer ännu när andra tycker hon borde flytta till ålderdomshem.
Det sägs att många löpare som har ett lopp de siktat in sig på under en längre tid kan känna av runner s blues eller nån typ av deppighet efter ett lopp, har själv känt det efter mina tidigare lopp. Den bästa medicinen mot den är dock att ha ett nytt lopp att springa eller ett nytt mål att sikta in sig på. Jag ska naturligtvis ta det lugnt ett tag nu å lägga in lite mer alternativ träning, men därefter blir fokus på
1. Jakob HALVmarathon
2. Lidingöloppet.
Så tacksam att jag får vara med i gruppen löpare igen. För löpare måste man väl få kalla sig när man har sprungit ett marathon? Det tycker jag!
JAAA! Lyckades inte bara med maran utan med mitt "guldmål" dvs att klara maran på en tid mellan 4:30-4:45; kom i mål på 4:42!
Är så nöjd med själva loppet, tiden och med känslan jag hade under loppet. De första 21KM gick superlätt och min hastighet var riktigt bra under den halvan. Var i total flow under denna och vid 15-19km hade jag runner s high å kände mig väldigt känslosam och lycklig. Fick en bättre tid på den halvan än jag fick både på Womans Health halvmarathon och på Jakob halvmarathon 2013, å då pressade jag mig inte det minsta!!
Efter 25 blev det tuffare och det sammanföll med att banan även blev något mer krävande. Men själva utmaningen börjar efter ca 30 km, det är där man verkligen får sätta in en insats. De sista 10 var en mental kamp mellan den sidan som ville gå å den som ville springa strongt till slutet. Det blev en kompromiss där jag gick på tuffare partier och vid vätskekontrollerna. Men sista kilometern lyckades jag ändå få till en spurt så det visar ju på att själva utmaningen ligger mellan öronen, inte bara i benen.
Så i sin helhet: hemligheten är att lyssna på kroppen framtills den blir riktigt trött och då får man söka krafterna från ren viljestyrka! Kan väl fundera ifall jag gick in för hårt under första halvan trots att jag gick på känsla, men samtidigt var det just vetskapen om att jag kmr få en bra tid som fick mig att orka intill slutet. Aldrig under loppet kom tanken på att ge upp.
När jag kom till mål var min första tanke något i stil "åh vad skönt att det är över!".. Det blev inga glädjetårar som det till den första maran tillhör, men jag kände mig väldigt glad å tacksam resten av kvällen.
Hur fantastisk är inte kroppen när man lyssnar till den? Hur är det möjligt att gå från en temporär soffpotatis till marathonform på 4 månader? Det här har varit så mycket mer än en fysisk resa, den har ju framförallt varit mental. Det som gjorde att det lyckades så här pass bra för mig tror jag definitivt är att jag vågat ta det lugnt från början, aldrig känt att jag pressat kroppen till olust. Jag kan även känna att jag har fått så mycket till mitt liv genom den strukturerade löpträningen, det har varit en livlina när annat känts skört.
Efter loppet blev det premiärbad i vår pool (helt fantastiskt, älskar vår lägenhet ännu mer nu!), middag på den lokala italienaren och lite vin mm med kompisar! En fantastisk dag i sin helhet!
Hallå!
Dagen före maran, wihoo! ! Ska bli jättekul (när det är över!)! Haha, nämen ser nog framemot att springa men nog blir det ju lite roligt sen när det är över också! :)
Har just laddat med en kebab (ni hör kanske att jag försöker ta det rätt lugnt med förberedelserna) efter den sista löpturen före maran. Tänker ta det lugnt med både mat å dryck, inga överdrifter!
Imorgon drar jag till Stadion, där hämtar jag min nummerlapp och sen är det bara att hålla huvudet kallt tills det är dags..
Iiih, så kul att jag ÄNTLIGEN får göra det här!! Håll tummarna för mig!
Ni vet den där rädslan som många lider av, rädslan av att bli avslöjad och bestraffas för att man inget egentligen kan, att det är tur och inte skicklighet som gjort att man nått sina framgångar. Jag tror jag kanske lider av det. Bluffsyndromet som det så fint heter drabbar framförallt "duktiga flickor" och personer som har väldigt höga krav på sig själv. Check, check.
Som ett resultat av bluffsyndromet ältar jag vidare på arbetsrelaterade uppgifter då jag undrar huruvida jag gjort rätt bedömning, vilket skapar stor stress. Jag vet att jag gör ett bra arbete på en del områden, men jag känner samtidigt att jag aldrig kan ha full kontroll, jag måste alltid acceptera ett visst mått av osäkerhet, att jag faktist inte alltid vet. Men det är så svårt.
Saker man kan göra för att minska denna tendens:
- öva sig på att vara "good enough", acceptera att man gör misstag
- förträng inte dina självkritiska tankar, utan besvara dem med självmedkänsla dvs med samma medkänsla som man skulle t.ex. rikta mot en vän.
- glöm inte att njuta och leka emellanåt, inse att du är värd att få släppa allt vad arbetet innebär.
- ta till dig när andra säger att du gjort något bra, men lev inte på andras bekräftelse. Lär dig att bekräfta även dig själv.
På tal om nåt helt annat. Godaste kvälksbiten :
Senast igår frågade man hur min form är nu inför min första marathon, då det verkligen gäller. Jag sa att jag inte riktigt vet, för jag vet inte riktigt vad marathon form är.
Kan ju inte säga att jag känner mig "fit" som i låg fettprocent, lätt kropp och tonade muskler. Kan inte heller säga att jag aldrig känt mig starkare eller sprungit snabbare, det har jag. Kan inte säga att jag känner mig självsäker eller mentalt fokuserad, det har varit väldigt mycket distraktioner den senaste tiden.
Så om jag på något sätt ska beskriva min marathonform 2016 så är det så här:
- Jag är ivrig och väldigt motiverad att springa loppet, ser framemot att vara både på gång med det och att vara igenom det.
- Jag tror inte jag kommer få någon bra tid, men jag tror verkligen att jag kommer klara av det.
- I övrigt känner jag att kroppen är snäll med mig och jag är snäll med kroppen. Har nyligen fått lite skavsår men inget värre. Har inte haft långvarigt ont någonstans, har inga skador och inga tecken på överträning.
- Har tyvärr en väldigt stressfylld period på jobbet med svåra utredningar. Detta tar tyvärr fokus från löpningen. Som tur har stressen inte påverkat min sömn men det känns lite som en tidsfråga...
- Känner mig nöjd med min träningsmängd (500km feb-maj) även om mängden kunde vara mer.. men det är bra, då finns det utvecklingspotential.
- Min fysiska och mentala uthållighet känns bra!
Har ännu inte satt in mig så mycket i planer inför The big Day, men tror det blir bra. Funderar på att lämna ut info här på bloggen så att den som vill kan följa mitt lopp i realtid genom sms, finns det intresse?
Nu ska jag ta ett avkopplande bad och sen se på Sveriges yngsta mästerkock, enda serien jag följer, haha.
