Den här förkylningen jag går igenom nu tar ju lite på nerverna. Till viss del är det förstås välkommet med ett avbrott från träning å en upphopp i soffan, men efter 4 dagars avbrott så börjar även soffkanten kännas utbytt över den grad som jag tycker är ok. Jag tror i å för sig att jag mycket väl kunde ta promenader eller lättare gympapass i mitt aktuella småsnuviga tillstånd, men det är så mycket lättare att vara svart-vit: träna hårt eller inget alls.
Å egentligen ser jag inget fel med det svart-vita tänkandet såtillvida det även gäller för hur frisk man känner sig: träna inte före du känner dig helt frisk. I långa loppet, när sjukdom inte bara inbegriper förkylningar utan alla krämpor som förväntas med åldrandet mm, så är det dock mer hälsosamt att börja anamma tänket kring att träna det man kan träna, även om ens optimala träningsnivå inte uppnås.
Även träden måste vila ibland för att kunna blomma igen. Varför skulle vi vara annorlunda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar